Kallt kaffe och uteblivna lektioner

Jag tänkte slå hål på det där att vara lat om man har diagnoser.
Jag har många gånger hört att mina barn inte anstränger sig eller är lata.
Nu har jag två barn ganska täta endast 11 månader i mellan, de blir som
pseudotvillingar. Något som inte alls var planerat men när lillebror i V 20
upptäcktes så var storasyster redan 7 månader och ingen återvändo fanns.
Vid första barnet hade jag läst och sett en massa om coola mammor som sitter
på kafé dricker Latte med vänner å allt är bara en ren babybubbla och skärt
överallt. Naturligtvis trodde jag att så ser det inte ut men nån gång under de
första av hennes levnadsmånader (som förövrigt var på sommaren) skulle jag
väl få tillfälle att avnjuta en kaffe på en uteservering med henne sovandes i
vagnen ihop med en vän.
Men inte ens det var möjligt de fem första månader som följde efter hennes
nedkomst. Som nybliven och vilsen mamma så fattade jag inte riktigt vad det
var för fel. Hon skrek konstant och sov endast vaggandes i famnen under
dagarna och från 00.00-06.00 nattetid. Jag gick med peltorlurar och sjöng högt
för mitt barn i förtvivlad ton.
Och kaffe var något som jag sen tidigare långt innan jag blev mamma var jag
van att inte vara kräsen på, eftersom mitt yrke levererade ofta halvsnukigt
kaffe ur olika mögliga automater längs vägen som varit den arenan jag jobbat
på.. Men jag kan säga att mina första år som mamma utvecklade jag en sällsam
gåva, dricka pulverkaffe kallt och tycka det var gott.
Nu i efterhand så klassar jag det som en superkraft rent utav.
Och vad gjorde att jag inte drack varmt kaffe…jo, mina dåvarande situationer
som inte gjorde det möjligt, först ett onöjt barn och sen två barn med olika
behov. Var jag lat? Eller hade inte dygnets timmar och mina barns behov riktigt
tid att leverera en lugn stund med en varm kopp kaffe?
Så här i efterhand har jag också förstått att redan då syntes tydliga tecken på
att mina barn hade diagnoser.
Nä, jag skulle vilja påstå att människan är inte lat av naturen, utan det är
omständigheter runt människan som gör att förmågan inte riktigt finns eller att
förutsättningarna inte finns.
Tänkte ta ett exempel: Människan uppfann hjulet, var den människan lite lat
och inte orkade gå? Eller kunde det vara så att någon långt där tillbaka skulle

förflytta ett så stort och tungt föremål så man använde sin uppfinningsrikedom
och uppfann ett alternativ till att förflytta föremålet?
Och jag tror att alla människor på ett eller annat sätt idag är väldigt glada för
att just den ”lata” människan kom på den idén. Nu när vi smidigt tar cykeln,
bilen eller lägger vårt barn i vagnen med hjul på och beger oss till affären,
skolan eller jobbet. Men är vi lata när vi använder alternativa alternativ till
förflyttning istället för enbart gå?
Jag tänker lite lika när ett barn hittar alternativa lösningar för att undkomma
sina problem eller när situationer känns oövervinnerligt med tanke på deras
förmågor inför den rådande situationen som de ställs inför.
Ett barn som inte kan sitta still (kanske har ett dold handikapp i form av ADHD,
autism eller språkstörning) och svårt med koncentrationen och kanske inte
riktigt hör och förstår vad läraren säger, för fläkt systemet låter, klasskamraten
tittar på en, regnet smattrar mot rutan, annan elev tappar sin penna, en stol
drar irriterande mot golvet och dörren flyger upp till klassrummet samtidigt
som läraren talar om vad lektionen ska innehålla.
Just då fanns inte möjligheten att förstå sambandet av vad som hände och alla
intryck tog över.
Den eleven är den då lat när denne inte utför uppgiften läraren gett den?
Eller kan det vara så att för att kunna hantera alla intryck just för tillfället blir
att hoppa på stolen?
En annan elev kanske alla intryck blev för påfrestande för så denne ”skyllde på”
att den skulle gå på toa. Och det tog en himla tid att komma tillbaks in igen,
kanske till å med när bara 10 min är kvar på lektionen. Är denne lat och bara
har undanflykter? Eller kan det vara så att den eleven sitter på toan å har sån
hög prestationsångest för att hen inte fixar situationen inne i klassrummet med
alla intryck?
Om denna elev hade haft förmågorna så skulle valet kanske inte falla på att
välja att sitta på en skoltoalett 30 min istället, för att få möjligheten till att lära
sig spännande saker? Tror ni att om jag hade haft möjlighet valt bort det varma
kaffet mot kallt?
Nä, riktigt så var det ju inte, förutsättningarna fanns inte för stunden och inte
för dessa barn heller.
Vi kan inte gå omkring och tro att folk är lata av naturen utan att det nästan
alltid finns en bakomvarande anledning till varför människor väljer att inte göra
det de är tänkt att de ska göra.

Vi som människor vill gärna göra bra ifrån oss och inte tappa sin självkontroll.
Och har man förutsättningar till att inte tappa sin självkontroll så tycker vi om
att lära oss nya saker. Men om vi misslyckas hela tiden och tappar våran
självkontroll så lär vi oss ingenting av det om vi inte har ett utvecklat
konsekvenstänk. Vi lär oss väldigt lite av att misslyckas och det vi ändå lyckas
lära oss av misslyckanden är oftast kantrat av olustiga och obekväma
situationer. Man går oftast ur situationen ganska skamsen, har skuldkänslor
och självförtroendet har fått sig en törn.
Medans när vi får möjlighet att göra rätt och få beröm när man lyckas är en
framgångs metod för ett utvecklande och växande.
Så även för våra barn, barn har oftast väldigt dåligt konsekvenstänk. Det är tack
vare att den förmågan inte är riktigt utvecklad som ett litet barn inte ger sig när
denne ska lära sig gå. Trots att denne ramlar så fortsätter de att försöka. De lär
sig inget av att ramla.
Och barn med diagnoser har oftast ett försämrat konsekvenstänk och tappar i
större utsträckning sin självkontroll över sina egna situationer. Så de har svårt
att förstå och misslyckas oftast i mycket högre grad än andra barn. Men när det
barnet får kritik eller hårda tillsägelser och denne inte har konsekvenstänket
och kunde inte förutspå att denne skulle misslyckas då blir det skamset och
känner sig fel.
Inte buar vi ett barn som försöker gå när det är litet? Nä, vi puchar och
uppmuntrar och tillslut lyckas barnet ta några stapplande steg alldeles ensam,
och vi jublar.
Något som vi vuxna oftast blir sämre på ju äldre barnet blir, vi ställer högre krav
och vi tillrättavisar i större utsträckning, när utvecklingen inte går i den takt
som vi förväntar oss.
Något som barnen med stigande ålder utan konsekvenstänk tar åt sig av i
större utsträckning när de ständigt misslyckas i skolans korridorer och i
klassrum, när de inte hade den förmågan att sitta still eller få ett sammanhang
för det kanske bara var oförstående text de inte riktigt förstår eller
instruktioner som var knapphändiga.
Och mer å mer psykisk ohälsa uppstår i skolornas korridorer och en dag dyker
inte eleven ens upp. För hela skolsituationen känns som ett stort misslyckande
och de väljer en annan väg där de känner sig både sedda och få en begriplighet,
och inte sällan ligger det en problematik eller diagnos i botten som gör att
kraven blir för höga i den skolsituation som idag råder, med kunskapskrav och
krav på att passa in i en norm som inte är anpassad för barns olikheter av idag.
Så när kraven och känslan av att misslyckas blir för stor så väljer eleven att inte
gå till skolan.
Och när situationerna kräver och förutsättningarna inte finns så dricker jag kallt
kaffe…svårare än så är det inte.
Vi människor är inte lata utan vi kan i vissa fall anpassa oss utifrån de
situationerna och förutsättningar man får och väljer andra mer anpassade sätt
för att vi inte ska utsätta oss själva för att mista självkontrollen och känna
obehag, skuld och skam.
Så det jag önskar att man ifrån ett högre perspektiv ska göra är att se vad som
ligger bakom varför eleven beter sig som denne gör, ta reda på genuint och fråga
eleverna vad det kan vara som blir svårt och jobbigt, eftersom eleven tappar
självkontrollen och inte kan ”skärpa sig”. Och lägg ingen skuld på eleverna för de
flesta kämpar mer än andra för att orka att ens gå till skolan. Eleverna är inte lata
utan de vill passa in , få en begriplighet och kunna behålla sin självkontroll.
Och har jag möjligheten och förutsättningarna är rätt så kan även jag som
mamma till två barn med större behov som är snubblande nära att inte vilja vara
i skolans korridorer avnjuta en varm kopp kaffe.

/JRF