När får man vila?

Det har varit mycket nu då sommaren inleddes med ännu mera jobb på mitt ordinariejobb. Sedan blev det så illa att min mamma blev sämre och pappa höll på att gå under. Min pappa litar på mig. Jag såg att han inte orkade en dag till. Det hände dessutom omständigheter runt detta som gjorde att jag, var tvungen att agerade fort. Det gick verkligen fort och på två veckor så hade mamma ett nytt hem. Tyvärr så är hon på ett tillfälligt boende då alla plaster på de specialistboende hon behöver är upptagna. Men det är som det är. Pappa blev ensam, men har fått lugn och ro. Han har Parkinson och jag vill att han ska ha ett så bra liv som möjligt. Ja det här med att vara anhörig och behöva ta hand om och samordna, det är jag ju van vid. Men tiden kanske inte var rätt? för jag blev väldigt dålig. Sängliggande igen utan någon ork att förmå mig något. Jag har sovit varannan timme och jobba över för att fixa livet. Sedan att vara den där exekutiva funktionen till mina barn är också väldigt påfrestande när min ork endast räcker i två timmar innan jag är totalt körd i botten. Det var riktigt skönt och behövligt, att få semester och bara vara exekutiv funktion på heltid till minstingen. Han behöver ha skjuts, handla, fixa ärenden osv. Han har socialfobi, så han vägrar att gå ut själv. Han skickar mig till, att göra alla hans ärenden. Man får liksom aldrig vila. Nu när jag har varit ledig så har jag hunnit med att vara mer pedagogisk. Det jag menar är att jag har kunnat planera och frågat minstingen i tid. Är det något särskilt du behöver ha ordnat, jag känner mig väldigt trött och orkeslös så vi behöver fixa det i sådana fall före klockan 17.00.Det har funkat ganska bra. I vanliga fall när jag jobbar så ringer barnet stup i ett. Han åker inte buss, han vägrar att gå för han har socialfobi så han visar sig inte ute. Jag får skjutsa till skolan, sedan ringer han och ska hem på rasterna och då lär jag hämta och sedan ska han tillbaka till skolan och sedan hämtas. Ibland ska han till affären. Det blir mycket skjutsande och det kan ju låta enkelt. Men då har jag arbetat en hel dag, suttit i samtal med människor som tar otroligt mycket energi. Runt 12.00 brukar mitt huvud vara äppelmos, ont i kroppen och inga tankar. Jag har ibland inte haft någon aning om hur jag kom hem för mitt huvud är så slut så jag har stängt av allt. Sådana dagar känns det mesta övermäktigt om någon skulle be mig göra något. Det kan vara så enkelt som att köpa en liter mjölk på affären. Det blir övermäktigt och min ork räcker absolut inte till det. Lägg också på att jag har två barn till. Vuxna barn. Men de behöver hjälp med att skriva cv:n personliga brev, boka tider till olika saker. Så det här är en väldigt liten del av hur livet ser ut i övrigt. Nu har jag väldig tur att min äldsta son har sin sambo och hennes mamma som hjälper till där. Min mellersta son har ingen NPF problematik. Men är man coach och handledare ut mot arbetsmarknaden så får jag hjälpa hela familjen med deras arbetssökande samt deras flickvänner och syskon till dem.

Jag har nu en vecka kvar på min semester sedan är det tillbaka till det vanliga. Jag undrar hur det ser ut när STOM lägger ner och blir KROM. Ännu mer jobb? Ännu mer jäkt?

Jag intalar mig att saker kommer bli bättre, bara det blir som vanligt igen. Det har inte varit vanligt sedan flera månader tillbaka. Kanske år?

Jag väntar också på att minstingen ska gå klart skolan. Det kommer ge mig ett lugn i att slippa skjuta och hämta hela tiden. Jag curlar inte! Om jag inte skjutsar så går han inte till skolan. De dagar jag inte kan skjutsa så har han frånvaro från skolan. Folk kommer säga att jag curlar men jag gör det bara lättare för mig. Det är enklare att sjukanmäla honom än att ständigt få dessa bråk som bara förstör hans dagar och mitt jobb blir lidande. Dessutom slutar det alltid med sönderkastade telefoner eller något annat.

Jag underlättar för att jag ska kunna behålla mitt jobb, att jag ska slippa betala nya telefoner varje vecka och allt vad nu dessa utbrott innebär när våra barn inte själva har resurserna att lösa sina problem. När deras enda strategi för problemlösning är deras mamma eller pappa.

Jag har genom åren kommit till insikt hur viktigt det är att vi föräldrar har ett arbete. Att vi behåller vår jobbidentitet. Det blir en sorts ledig tid från dessa exekutiva funktioner och alla krav som vi har på oss. Jag är så himla trött.

Det var lite snabba tankar så här på torsdagskvällen. I morgon ska jag åka på en spännande behandling som ska hjälpa mot panikångest. Den är väldigt effektiv och har gett goda resultat på min äldsta son med ADHD. Jag kommer förmodligen skriva om dem i Intressant och Alternativt.

/ LR