Att sitta fast i depressioner.

Jag tänker mig att Linda vattenfärg är en bra bild. Både väldigt konstig och kanske lustig? Det är ett bra tidsfördriv att leka med telefonen. Jag är lite off och väldigt tom. Jag har fastnat i något som jag inte kan ta mig ur. Jag har faktiskt tagit mig ner på stan och klippt av mig håret. Det var en bra bit ner på ryggen. Nu har jag kanske till axlarna. Det är faktiskt sant jag borde handla… nya kläder. Men, jag kommer aldrig till skott för livet känns väldigt innehållslöst. Jag saknar någon som jag behöver väldigt mycket. Jag behöver säga det här för jag vet att du behöver höra det för jag vet att du brukar läsa här i bland.

Jag kan inte låta bli att sakna dig. Jag vet att jag gör illa mig själv just för att ältandet av att sakna dig orsakar sådan känslomässig smärta. Jag lever kvar i mitt förflutna och hoppas att du kommer tillbaka snart. Jag är inte sur, jag är inte arg, även fast jag stundvis upplever att jag blivit sviken av dig som jag litade mest i världen på. Jag vet att du aldrig skulle svika mig, jag vet att du är hindrad. Jag känner dina känslor och jag kan ibland höra dina tankar. Du är så nära mig ibland så väldigt känslomässigt kopplad till mig. Det var bara det jag ville säga.

Jag känner mig också avtrubbad och tom då jag har klivit in i rollen som anhörig till någon i livets slutskede. Min mamma fick sin demensdiagnos när hon var 65 år och läkaren sade då att hon skulle leva mellan 5 till 7 år till. Det har nu gått 7 år. Hon är på sitt sista hem och hon är i livets slutskede. Mamma kan inte längre svälja maten, hon kan inte heller prata och hon är inte med alls. Läkaren säger att det kommer gå fort nu. Jag var hos henne i dag. Hela rummet påminner om att livets klocka tickar. Du kommer snart försvinna ur tiden. Jag grät i bilen, jag gråter på natten… lilla mamma. Jag har varit ensam så länge. Du var ju den enda som jag hade att prata med om problem och mina känslor. Jag såg att det glimtade till om dig när du såg mig. Jag sade: ”Linda är här nu och höll din hand” Du upprepade vad jag sade med väldigt skör och knagglig röst ”Linda hää”

Jag tog med mig dina fina barnbarn som du frågat efter och som har varit det centrala i ditt liv.

Jag känner mig tom. Jag vet inte. Det känns som jag går från depression till depression. Jag är egentligen väldigt trött på allt.

LR