Det är så lätt att fastna i självkritiska mönster

Det är tidig morgon, jag tittar ut genom fönstret på de vackra röda löven. Solen letar sig fram genom molnen och den riktiga frosten har ännu inte anlänt. Känslan som löper genom kroppen är skrämmande men ändå med en förväntan av något som jag inte kan förklara. Jag känner sorg, vemod och en längtan av något som känns så avlägset långt borta. Jag känner att jag står inför stora förändringar så som jag inte hinner med. Kaosartat och panikartat försöker jag hitta något att hålla fast vid. Ett kompass som kan leda mig i rätt riktning. Men å andra sidan man ska inte få panik. Jag brukar säga det till mina deltagare. Beroende på ditt sätt att se på situationen kan du också välja hur du ska agera omkring den. Jag menar att saker och ting kan avdramatiseras. Om man bara gillar läget, med att tänka att det är som det är. Det är just nu och enbart en övergångsperiod till något annat. Jag är inte fast här utan det finns ett slut.

Men allt det där som vi inte kan se hur det kommer bli är skrämmande otäckt. Jag känner att allt kommer till mig som intensiva virvelvindar. I en värld utanför mig pågår ett liv med massa ideér och fina projekt, tankar och skapande. Men inom mig hinner jag inte med. Det är för många saker som hände utanför mig och det har faktiskt skadat mig inombords och orsakat en del sammanbrott som jag aldrig hinner läka ifrån, innan nästa kommer. I tystnad har jag funderar och även samtalat med en väninna. Livet är knappast enkelt, för att säga att man inte ska bry sig, inte tänka, låta vara. Jag vill påminna om resurserna, om vår personlighet och vår styrka. Det sistnämna får du genom resurserna, självmedvetenheten och personligheten. Mina nära och kära anser mig som stark.

Jag har formats av tiden och den omgivning jag har haft omkring mig. Jag har funnit mycket styrka från bra personer som gett mig näring. Jag hade en människa som gav mig ofantligt mycket vitalitet. Det finns en poäng med att vara en samlare och samla på sådant som kan få oss att sikta mot stjärnorna även när livet känns tungt. Det är guld värt. Men om det blir för mycket så är det svårt att rycka upp sig och hålla fast vid livet. Människor behöver veta det. För är det något många inte vet så är det sällsyntheten av variationer som många inte känner till. Man utgår från det tänkbara och sådant som kan konstateras. Aldrig utifrån den unika människan och dennes erfarenheter som har format och präglat livet.

Människan behöver inte bara vackra ord. Vi behöver också verktygen för att ha möjlighet att resa oss.

Verktyg för att lösa blockeringar av oroliga förväntningar. Det är sådant jag ger när jag coachar.

Det är så lätt att fastna i självkritiska mönster och då är det så svårt att se på sig själv med kärleksfulla ögon. Därför behöver vi veta på vilket sätt vi bygger nya världar inifrån och ut. Just den där hemligheten i hur man gör för att må bra igen för att sedan vända livet till positiva gynnsamma riktningar. Det är inte självklara resurser för alla.

//LR