Det är vackert ute nu.

Jag har tagit mig i kragen, börjat lite smått att gå framåt efter en tid av fångenskap i mitt mentala fängelse. Jag har befunnit mig i en dimma där jag aldrig fick någonting gjort. Dom här veckorna innan mamma dog funderade jag, på massor av saker. Hur jag kommit hit? Vad händer i mitt liv? vart tog mina drömmar vägen?

Helt slut efter en halv dag inne på Fonus där vi omsorgsfullt planerade våra sista gemensamma handlingar för mamma innan vi klipper banden helt med henne. Hon är död nu. Pappa frågade om jag inte kunde sammanfatta någonting fint. Jag satt i mina egna tankar och valde blommor till korten.  Det blev blå blommor. Alltid…. när jag var liten tog hon med mig ut och vi letade om våren efter söta  förgätmigej. Hon sade alltid samma sak varje vår. Det är något jag minns särskilt väl.

Det var under min promenad i skogen i dag som jag började finna någon sorts mening och framåtsträvan. Jag hörde likt en viskning att jag inte skulle haka upp mig på gamla saker. Att jag hade så mycket fint och underbart som väntar som jag kan se fram emot.

Om man inte kommer till insikt med att förstå sanningen i våra situationer kan det kanske vara skrämmande? Men att förneka är värre. Jag har förstått det nu. Jag har börjat värdesätta det mer nu under dessa veckor. Jag har bestämt mig nu för att försöka komma dit jag vill. Det är bara att fortsätta vidare och inget att fundera över.

Det är faktiskt så, jag har mycket som väntar mig och jag har också turen att ha så otroligt många fina människor omkring mig. Väldigt tacksam för det.

Ändå finns något inneboende och sorgligt som inte släpper taget. För acceptansen har ännu inte hittat hem. Jag har under några år byggt upp flera lager av sorg som smärtsamt lagt sig på varandra. När en smärtsam situation väl har lämnat mig, har jag inte hunnit återhämta mig. Den har bytts ut mot en ny. Jag försökte anstränga mig i dag och det gick riktigt bra. Nya tag framåt, rönnbärens röda färg lyser i kapp med solen. Det är vacker ute när solen lyser.

// LR