En resa på tusen mil börjar med ett enda steg.

Jag är fortfarande bra.

Jag skulle behöva klona mig, i ett antal kopior för att hinna. Samtidigt… efter alla kraschar så har jag långsamt fått finna mig i den sorgliga sanningen att jag faktiskt varken hinner eller förmår att arbeta i det tempo som jag en gång gjorde. Ja, nu ska vi inte dra en massa förutfattade slutsatser. Jag är fortfarande bra.

Men vissa dagar går mina hjärnvågor i slowmotion och jag har fått en riktigt ful ovana att skjuta upp de mest enklaste sakerna i världen. Men det har med min överlevnad att göra. En sorts försvarsmekanism för att inte bränna ut mig ännu en gång. Jag har funderat på det många gånger. En människas psyke klarar inte av hur mycket påfrestningar som helst. Trauman, press, stress, utmattningar o.s.v. är sådant som plockar i sär oss människor.

Att omsorgsfullt pyssla om sitt tillstånd.

 Oavsett om man är resursstark så påverkar varje trauma oss ganska hårt. Och har man en gång trasats sönder så förlorar alla formler och termer som påminner om lyckan sin mening. Det blir så oviktigt att förse sig med det bästa och dyraste. Att leva i lyx och glamour existerar inte i en sorgsen värld. Det blir så viktigt att omsorgsfullt pyssla om sitt tillstånd.

 Dom där syftena med sitt liv omformuleras på ett för andra människor radikalt sätt och människor får för sig att man blivit lite galen och frälst. Men så är inte fallet, eller det finns människor som har sin förklaring i det gudomliga. För mig har det handlat om att jag har förstått min verklighet eftersom vissa händelser i livet har tvingat mig att pröva och ompröva vägar.

Att vandra andra vägar.

 Det som en gång var, överensstämmer inte med ens behov när livet prövar oss på våra inre tankar, känslor och önskningar. Jag har tidigare skrivit om livets skådespeleri, vår film här under jordelivet. Vår pågående berättelse som ständigt redigeras.

 Ja vi söker ständigt strategier för vårt inre stöd för att eliminera rädslor och balansera upp hopp när vi utsätts för tragiska och traumatiska förhållanden. Människor som utsätts för förräderi och lidande. Låt mig kalla det så. Vi söker inte efter att ha materiella ting och ideal vikten. Vi söker syftet som är mer än begär. Ur vår lidelse kom också behovet av att få hjälpa andra.

Förmedla sin kunskap.

Jag vill skapa från grunden. Kunskapen blir så viktig. Att förstå och lära sig själv för att sedan få dela med sig till andra. Och jag tänkte på det Vi ser nya behov, blir medveten om nya känslor och nya syften dyker plötsligt upp.

Jag har under nästan ett år levt i dvala. När jag förlorar något ,förlorar jag inte bara en sak det är en rad händelser som händer på en och samma gång. Men någonstans lärde jag mig att man tilldelas det man klarar av att ta sig igenom. Att veta det här, väcker en viljestyrka och självbehärskning inom mig och en tillit att jag kan förändra många områden i mitt liv. Och vi utsätts för prövningar för att vi ska våga ändra spelplanen i våra liv och ta oss ur svårigheter. Det ger oss tillit till att våga förändra, kunskap och mening med livet.

En resa på tusen mil börjar med ett enda steg och jag börjar här…