Kvinnors känslor och mäns sätt att bemöta dem. Det kanske finns någon igenkänning. Vem vet?

Det är så svårt att ha så många känslor, som flödar och att jag som kvinna måste testa dig, om du står kvar hos mig. Har jag din kärlek? Då  har du så klart min kärlek. För då vågar jag öppna mig för dig. Jag har så länge arbetat med mig själv. Jag har förstått för länge sedan att man inte behöver vara lika i alla aspekter. Men att man behöver gemensamma intressen, fungera lika och ha samma värderingar och samma driv. Just för att attraktion ska uppstå. Men ibland utsätts jag för stress och press, då behöver jag kliva in i rollen med driv och där jag är målfokuserad för att ta mig framåt. Jag vet att du blir rädd. Just för att du tror att attraktionen tappas bort och vi stundvis slutar att se varandra och så försvinner intresset… är kanske något som du tror? När du inte känner igen mig, när jag inte visar mina känslor. För du är så van att se mina känslor på en och samma gång. Som ett piskande hällregn, som en stilla orkan. Ibland…. ganska ofta känner jag mig väldigt ensam. Jag blir så osäker om jag har dig där och om du går samma väg som mig trots alla stormar som upplevs. Om du går med mig på livets väg. Du funderar inte så mycket oavsett vad som händer med dig och världen är du målinriktad och framåtsträvande. Jag känner mig ibland bortglömd och inte sedd. Kanske just då tvivlar jag på mig och du tvivlar på dig om du orkar och varför jag är som jag är? För att ni män ibland omges av en osäkerhet och lägre uthållighet. Ni har era egna sätt att lösa kaoset inombords. Ni funderar inte, ni lever ert livs syfte som det är där och då och följer er passion till 100%. Vi kvinnor känner in, blir osäkra, grubblar, vrider, vänder och ältar.

// Linda