Livsbalansen och egoism

Samhället har så svårt att förstå oss som har en mer krävande vardag. Det finns säkerligen fler föräldrar som känner så men att deras barn kanske inte just har NPF. Jag kan bara förklara och beskriva utifrån mina erfarenheter och mina upplevelser. Jag har ingen annan erfarenhet.

Men just det där att behålla livsbalansen i vardagens pussel är verkligen ett hantverk. Som mamma har jag lyckas intagit en allt i allo roll, en projektledarroll för alla förhållningsätt och varande. Namnet på riktigt heter polykront förhållningsätt. Saken är att man måste effektivisera sin tid och kunna utföra flera saker samtidigt. Jag minns att jag blev kallad för dålig mamma av en väninna. Hon tyckte att jag var egoistisk som hade egen tid. Jag tror i grund och botten hon mer störde sig på att jag en gång när hon frågade mig om jag ville hälsa på henne, svarade. Jag hälsar gärna på dig men då får du se till att fixa barnvakt till dina barn. Mina barn är ganska stora nu men jag tar vara på tiden som jag har själv utan dem och då vill jag inte spendera den tiden med att umgås med andras barn. Jag behöver umgås med andra vuxna för det saknar jag och det behöver jag. Jag vill ha min tid med dig. Skratta, prata gamla minnen, sitta i lugn och ro utan stress och tjat” Ja något sådant skulle jag ju inte ha sagt. Oavsett så vet jag att jag aldrig har varit egoistisk. All min egen tid som träning har jag alltid lagt runt 04.30 om morgnarna innan barnen vaknat så att jag lagom skulle hinna hem, ta ut hunden och sedan göra frukost till dem.

Men livsbalansen är så viktig och den innehåller flera bredder. Jag menar att flera saker måste balanseras över tid för att få en någorlunda vardag som man mäktar med.

Den biologiska hälsan och fysisk säkerhet som innebär att ha god fysisk och psykisk hälsa. Dom där grundläggande behoven för att känna trygghet. Den andra avgörande faktorn är våra sociala relationer. Våra upplevelser av socialt stöd. Den tredje faktorn är att känna intresse, engagemang och kompetens. Denna är otroligt avgörande för att känna sig bekräftad i vår individuella identitet.

Den fjärde faktorn handlar om att skapa en positiv personlighet. Engagemang och aktiviteter vi behöver för att känna oss meningsfulla och som känslomässigt stämmer överens med vårat eget synsätt och som har ett samband med våra mål. Den femte faktorn är att kunna organisera tiden för att ta sig fram till de mål man har. För att kunna uppnå välbefinnande behöver vi ha känslan att vi kan styra och prioritera tid och energi så att den räcker. För att kunna bevara välbefinnande så behöver dessa fem olika aspekter som samspela med varandra. Så behöver det vara genom hela livet.

Som förälder till mitt äldsta barn kan jag nog ha upplevts som hård. Jag insåg ganska tidigt att mitt barn hade sensoriska och motoriska svårigheter. Vi har aldrig pratat om diagnoser eller ha mer svårigheter än någon annan. Jag har velat ge honom samma chans.  Om jag hade suttit och bekräftat hans svårigheter, så hade han nog mer gått in i en roll där han verkligen inte skulle utveckla någon form av självständighet. Att individer lär sig självständighet är väldigt viktigt. Jag gör inte heller det med människor som är sjuka eller har smärta. Jag sitter inte och håller med den om hur sjuk personen är eller hur ont den har. Jag lyssnar en stund på denne för att sedan rikta mitt fokus på vad vi behöver göra och hur vi behöver tänka för att det ska bli eller kännas bättre. Självklart är jag medveten om att använda den sociala kompetensen i sådana situationer