Lögner.

Människor sviker nog oss ganska ofta eller är verkligheten bara en reflektion av hur vi berättar den? Min son kom hem och frågade varför jag var den enda i hans värld som kunde se när han ljög. Jag tittade på honom och sa. Jag hör vad du säger men jag läser också ofta det outtalade orden. Det som inte sägs men som du i det tysta förmedlar. En del människor har en benägenhet att klä sin identitet med lögner. För oss andra som inte bett om lögner är det väldigt smärtsam att ha med sådana personer att göra. Sådana som ständigt flyr från verkligheten. Jag som är en tänkare har funderat över just det där. Är det en sorts förklädnad för att lindra ångesten som skapats av förväntningar från oss andra? Eller varför är lögner självklara för en del personer och inte för andra? I yngre år hade jag en person i min närhet med NPF som ständigt ljög. Dom små lögnerna kunde jag förbise. Men de stora lögnerna de som smärtsamt ekade och personifierade mig med en önskan från hans sida. Allt det där som jag aldrig var eller blev. Vad som är lögner och självbedrägeri är en hårfin skillnad har jag fått lära mig. Människor tycker att jag tänker alldeles för mycket och går igenom situationen om och om igen. Jag kan inte själv påstå att jag ältar. Nej! Jag använder mig av självreflektion för att det i slutändan som ger mig värdefull information och det är också det som gör att jag bevarar min självmedvetenhet. Jag anser det som så, att personer som ljuger för att det finns en anledning gömmer sig bakom en sköld eller uppbyggda murar. Det för dom är ett sätt för att skydda sig mot ångest när de passerar något som ter sig hotfullt. Sådana lögner är kanske också bara något där och då, för tillfälligt. Den andra sortens lögn är från verkligt elaka personer med kanske narcissistiska drag? Det sägs att ju mer du lurar dig själv så blir du bättre på att lura andra. Det finns kanske en sanning i det. Oavsett vad som händer med mig och världen. När jag upplevt ett svek av lögner, utvärderar jag situationen. Tar reda på exakt vad som ledde till sveket. Människor tycker att jag förlåter alldeles för lätt. Just för att jag tar en noga titt på huruvida det var med flit eller inte. Personens intentioner spelar faktiskt roll för mig. Jag är inte lättlurad jag försöker bara förstå varför det hände och finns det skäl så är jag beredd att acceptera att det förhöll sig så just då. Något att tänka på innan man dömer. Sedan, är inte vad som helst tillåtet. Att bli utsatt för svek och lögner är nog något vi behöver lära oss att hantera för det kan vi tyvärr inte skyddas ifrån. Om vi använder vår intention så kan vi nog ganska snart komma underfund med hur vida lögnen är en fasad av något som aldrig berättades utifrån där två uppfattar verkligheten på liknande sätt eller hur det egentligen är riktat mot oss. Det vill säga personliga angrepp från en verkligt elak person som inte vill oss väl. I klartext menar jag, att det spelar roll att veta vad motivet var till sveket lögnen är. Då är det enklare att förlåta, acceptera och gå vidare. Jag skulle nog mer säga att det är en försvarsmekanism än ett ältande. Förhoppningsvis är personen som ljög eller utsatte oss för svek medveten om att dennes beteende kan rista djupa sår i själen. Man tappar liksom fotfästet, kompas och riktning, i värsta fall känner man sig bedragen och som ett brev på posten så utlöser förtvivlan. Lögner och svek gör ont. Därför är ett menat förlåt viktigt. För att säga förlåt handlar om att ta ansvar över vad man har gjort och förorsakat den andre. För den som aldrig fick ett förlåt. Tänk på att den som pysslar med stora lögner. Sådana har ett utgångsdatum. Det håller inte över tid att ljuga för människor.

/LR