Om vikt, om vad vi gör och om oro.

Ja det här med vikten är ju ett evigt dilemma. Under coronan gjorde jag ett uppehåll med mina sköldkörtelpreparat. Kunde ju inte äta någonting alls. Men jag ser det nu att mina muffinsformar har kommit tillbaka. Ja det där som formar sig vid höftkammen och har man otur kan det välla över lite. Jag är inte för det där supersmala för jag tycker att muskler och former är riktigt sexigt. Hade någon frågat i yngre år hade jag sagt att magert var bättre. Men klokheten kommer med åldern. Jag har några kilo att jobba bort och det kommer väl. ?

Vi har kommit i gång lite smått med inspelningen där vi berättar lite om Orka och Funka ,men även insamlingarna som vi ska göra. Ingen av oss gillar att synas i media. Men nu känns det som om vi behöver det. Vi har en film som vi ska göra. På fredag är det reportage i tidningen som gäller. Det blir endast Sebastian och jag. Annelie har sina skäl till att hon inte vill vara med och då får det vara så. Marie arbetar då och kan inte ta ledigt. Johan har valt att inte synas i media. Han är delaktig på så vis att han hjälper mig om och när jag behöver och är med och diskuterar beslut. Idag informerade jag föräldragruppen om att gallring sker. Jag är mycket noga med att gruppens medlemmar känner sig trygga och att gruppen är en fristad där dem kan prata, fråga och även chatta med oss. Vi får ibland PM om att man inte vågar prata på grund av olika skäl. Därför kan gruppens medlemsantal skifta.  För oss är det inte viktigt att ha en stor grupp utan det viktiga är att människor känner att vi är ett  stöd och att de inte känner sig blottade. Det ska inte vara rörigt vilket det blir i många grupper med olika inlägg och diskussioner. Den utgångspunkten har vi.

Min känsla vad känner och tänker jag?

 Massor så klart. Mitt år har börjat bra. Jag har på något skicklig vis gjort omprioriteringar och  ändrat  synsätt. Blivit än mer expert på mig själv. Jag struntar fullständigt i självuppfyllelse känns det som. Vi alla är sökare genom hela livet. Somliga söker mer än andra. Men livet handlar inte om att göra oss lyckliga för alltid och stanna på ett ställe livet ut. Jag har förstått det nu. Mitt jobb har mer varit att vara medveten om mina svagheter, och på så vis tillföra något som gör min livshistoria med ärr lite enklare, att släppa sådant som inte längre gagnar mig. Och under mina nya möten träffar jag otroligt intressanta människor som ger mig ny kunskap.

Sedan finns det så klart en människa som jag funderar mycket på. Hur är ditt liv? Varför kan du inte bara ringa upp och säga det själv. Varför skriver andra åt dig?

Varför lever du under begränsningar? Om du vill bevisa för mig att allt är normalt ring då upp och tala om det. Eller skicka ett vykort med dem ord och tecken du använder när du pratar med mig. Blir ju riktigt orolig att du lever under hot och misshandel. Jag skrev ett mejl och frågade vad som hände. Ett hot kom tillbaka. Vilket inte är ett normalt sätt att reagera. Jag skrev att jag kommer göra vad jag kan för att få en kontakt med dig. Tidningsartiklarna är gamla åtminstone bilderna. Vad händer med dig?

//LR