Rehabilitering och processer är så individuella.

Det är ganska mycket nu och jag försöker hinna med det som behöver göras. Mycket med mitt jobb och de flöde vi har på deltagare. STOM blir KROM (Kompletterande aktör rusta och matcha) vilket innebär att vi kommer får helt andra deltagare. Visserligen är jag relativt van eftersom det är min målgrupp som jag har kompetens inom. Men jag kanske endast har 5 sådana deltagaren. Under sommartid har jag tagit över mina kollegors deltagare. Många med NPF- problematik eller utmattning. Det är mycket mer arbete runt omkring dem och längre processer. Ska vi som coacher/ handledare, förebygga så att vi inte blir utbrända kan vi max ha ungefär 7 sådan här deltagare. Att vara någon annans exekutiva funktioner och samordna. Det tar så otroligt mycket på krafterna och gör en så utmattad. När jag har haft mina deltagare och jag har bokat in 4 på en dag. Då ser jag oftast ut som en urvriden disktrasa när jag går hem från jobbet.

Jag pratade med en deltagare som hade som önskemål om att få komma tillbaka till mig. När jag lyssnade på hen hörde jag att hen fortfarande befann sig i ruinens stormar. Arbetet med denna deltagare innebär långa processer då hen har befunnit sig långt ifrån arbetsmarknaden i flera års tid. Självförtroendet är i botten. Det var många känslor inom denna person som var starka och skrämmande och som styrde hens tänkande allt för mycket. Hens logiska sinne hade tappat sin Kraft. Jag insåg att den här personen behövde även annat stöd än enbart mitt. Därför gjorde jag en tydlig redogörelse över behoven, vad jag såg, vad jag kan erbjuda och vad hen behöver, av andra insatser. Avslutningsvis skrev jag att jag räknade med en återkoppling så snart som möjligt. Denna person kunde ha varit jag för många år sedan eller du som läser om du har erfarenhet av att vara förälder i NPF -världen? Även fast det fanns ett kaos av tankar hos denna person, påminde jag att det är viktigt att behålla sin jobbidentitet. Jag vet själv eftersom jag trampat i dessa terränger många år tidigare. Jag var expert på min ”hemmavärld” med mina barn, matlagning, disk och tvätt. Men vad mer då? Ut mot arbetsvärden kunde jag ingenting och var inte någon. Om någon skulle ta ifrån mig mitt hem och uppgifterna med mina barn så skulle hela min identitet förloras. Jag var så klart livrädd. Jag hade ju då bara min trygga värld av varande och den situation jag var i då. Jag hade inte ens vågat föreställa mig tanken att vara utan för den situationen. Det gäller att gå varsamt fram, lyssna in och så frön av tankar som sakta får gro och komma till personens medvetande för att denne ens ska våga tänka tanken på att pröva sig fram. Det kommer ta tid och med tanke på den sköra värld personen lever i. Även med andra personer denne måste anpassa sig efter. Då råder extra försiktighet. Jag förde en försiktig dialog med deltagaren. Jag speglade samtalet och använde mig av ett aktivt lyssnande. Jag frågade också om hens egna önskemål. Vi kom fram till en sund plan som ska gå succesivt fram och följa deltagarens utveckling i processen. Arbetsförmedlingens handläggare, är som ett lotteri. Vissa handläggare förstår och är villiga att samarbeta med oss kompletterande aktörer för att faktiskt komma fram till något. Som ska fungera på sikt för deltagaren, stärka denne och leda till egen försörjning . Sedan finns det handläggare som inte ens försöker och bara viftar med omöjliga regelverk. Ja det är så frustrerande när man vill jobba för att hjälpa människor och inte stjälpa dem. Det krävs en kunskap att regelsystemen är en stressfaktor hos dess personer som redan lider av stress och faktiskt gör dessa personer sjukare.