Självrespekt på gott och ont.

Jag ska prata om självrespekten då jag inom mitt arbete, ser att många lever i en krossad tillvaro där självrespekten har satts på prov.

Många av dem jag möter har kommit på kant med någon eller har på något vis fått slagits för sin rätt att hävda sig och bevisa olika saker.

Jag ser ganska på en gång denna krigar -inställning och alltid när jag möter en annan människa försöker jag kliva i dennes skor. Och känslan till förståelse är inte allt för frånvarande. Jag har en god förmåga att sätta mig in i andras situation och känna in känslor och önskningar.

Jag har ibland sett att dessa strider med att ta reda på, bevisa, motbevisa o.s.v. Det är sådant som äter upp oss… tar vår energi och gör så att vi stupar. Vi människor vill ha ett värde, inte bara för oss själva utan för andra. Att någon trampar på oss av olika anledningar är att verkligen känna sig förminskad och kantstött. Man har en känsla av att man behöver försvara sig. Den som känner sig orättvist behandlad kan ha svårt för att bara finna en acceptans att situationen var som den var.

De är villiga att argumentera och diskutera och när de viftas bort så blir det ett hårt slag mot deras personlighet. Så definitivt att det du har att berätta och säga inte har något värde. För det finns väl inget viktigare än att vara sig själv och visa upp den sanningen som man har som man vet överensstämmer med sina känslor, händelser och verklighet? Att gå i försvar för att inte tappa bort sig själv.

Därför är det så viktigt att hitta svar på varför en annan människa valde att göra oss till åtlöje, lura eller bedra oss. Det kommer finnas människor som tycker att du reagerar för starkt, kanske inte borde o.s.v. Det är nog ganska vanligt. Det är så för just den människan förstår inte ditt känslo-kaos och vad det är som avgör om du står kvar eller trillar ner.

Det som är viktigt att tänka på är att ha dialogen med sig själv så att du vet när ditt ifrågasättande och det du behöver bevisa blir något som mer verkar ältande och en fixering så att du inte fastnar i en tanke av att aldrig ge dig. Jag har ganska många gånger uppmärksammat att många inte har förmågan till själv resonemanget. Dvs sina inre dialoger och tankar. Det som uppstår när  interfunktionellt förhållande mellan tanke och språk pågår. Ja, man pratar om att nå de allra djupaste medvetandet. Det låter flummigt, men sant.

Just det där med självrespekt så handlar det ju om att man har en önskan om att vara mindre kritisk mot sig själv och mer förlåtande till sig själv och sin situation och för att hålla fast vid det så blir svar så otroligt viktigt. Och allt rörande våt beteende och varande behöver ske i lagom mängd. Att man tar det där initiativet att lindra det som sårat eller gjort oss illa. Vi försöker finna en attityd för att inte döma oss själva allt för hårt. Men i vårt sökande efter svar så finns det också de gånger vi blir bedömda av andra om vi kört fast. Det krävs en balans i sin självrespekt och självmedvetenhet. Det är det som ger oss den där positiva motståndskraften i slutändan.