Bara för skrivandets skull.

Jag skriver något utan att i själva verket ha något att förmedla. Jag tänkte på det att min mamma har varit död i 8 månader. Hon kommer liksom inte tillbaka. Jag var förbi kyrkogården redan klockan 7 på morgonen. Det är något särskilt med att stå där och titta på solen som sakta stiger i öst. Jag stod där och pratade en stund med mig själv. Så många händelser som passerat sedan du gick ur tiden lilla mamma.

Jag har så många tankar om döden, livet och meningen. Ja det i och för sig jag har en vän, han är filosof vi pratar ganska ofta så jag har mycket utbyte av honom. Jag känner mig inte lika ensam i allt. Det är ganska underligt att man träffar människor i rätt tid som man behöver för att komma vidare. Det är inte kärlek jag behöver för den etiketten av ackord har jag redan. Filosofen och jag pratar en del om meningsfulla handlingar och att varje handling ska valideras. Kärlek och omtanke finns i många olika varianter och det är just den där tillits psykologin som får oss pladask handlöst förälskade. Oh ja sånt där det passar jag mig för mycket noga. Jag har nu mera blivit expert på att hålla människor ännu mer på avstånd. Filosofen och jag hade ett långt samtal om detta. Jag har som regel att inte bli vän med människor som jag coachar. Jag skiljer på privatliv och jobb liv. Jag berättade det för honom för i grund och botten är jag relationsterapeut. Och ja jag lever i ett förhållande sedan 25 år tillbaka. Det låter som en saga. Men jag är relativt lycklig sambo som har otroligt mycket frihet och där han och jag värnar om varandra på ett sunt sätt. Det är fint tycker jag. Jag får nog tackat mig själv för att jag tackade nej till ett erbjudande om jobb för flera år sedan. På samma företag som han jobbar på. Jag har under de senaste åren verkligen fått det bekräftat hur misslyckade förhållanden blir när man inte har något liv i från varandra. Som en hund i koppel eller en fjäril instängd i en liten kartong.