Jag planerar mitt liv i färger. Eftersom det har bra effekt på mig, att inte skjuta upp saker.

Sa jag det? Även fast livet funkar relativt bra till och från, efter tre utmattningsdepressioner så har jag ibland väldigt långt från tanke till handling. Saker är inte som förr när jag kunde har 25 olika saker i huvudet och succesivt också göra mina av bockningar i huvudet. Jag kan fortfarande påminnas, om saker jag behöver ta tag i. Men oftast så stannar det där och skjuts upp. Ibland har jag världens dialoger med mig själv. Som ett exempel ”Ja, jo just det! jag skulle göra det, men det kan jag göra i morgon” När morgonen väl kommer så kanske jag påminns om det men skjuter upp det även då. Jag har aldrig varit sådan förut. En person som skjuter upp saker. Det handlar inte om att jag är lat eller oansvarig. Jag kommer bara inte till skott att göra det.

Hur som helst jag förstår ju att detta beteende är prokrastinering. Och det är ju så att när man skjuter upp en sak så händer något i hjärnan och dess belöningssystem. Hjärnan mår bra av att få skjuta upp uppgifter. Prokrastineringen = beskrivs som en process bestående av en negativ känsla inför en arbetsuppgift som leder till en impuls att fördröja, nästan omedelbart följd.

Det kanske inte finns så många i världen som har diskussioner med sig själv om hur vida man kan gilla läget med att bara låta ett relativt dåligt beteende bara vara? Jag är ganska snabb på att tänka lösningar och jag gillar det! Jag menar att jag och mig själv har ju en livslång relation med varandra. Vi ska hålla ihop tills vi dör så våra dialoger är viktiga. Vi behöver kunna funka tillsammans hela livet. Tanken slog mig en dag när jag var på väg till Örebro för att planera ett kommande projekt. Jag hade en person med mig som gillade struktur och ordning. Han frågade mig vad jag hade för system för att planera. Jag upplevde det då som att han ställde världens jobbigaste fråga. Jag var fortfarande i min utmattning och hade väldigt svårt för att hitta ord och sortera mina tankar. Jag minns att jag tittade på honom och han tittade på mig. Jag måste mer ha liknat en utomjording . För jag tyckte att han såg väldigt fundersam ut när han tittade på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga och sa: ”jo men det har jag ju så klart” Sedan tystnade jag. Fundersamt försökte jag hitta några ord att svara upp hans fråga med. Jag satt och hoppades på att han inte skulle fråga mer och vara nöjd så. Men om jag inte svarar så kanske han tycker att jag är helt intelligensbefriad tänkte jag. Det kändes som minuterna tickade på. Jag såg att han väntade på att jag skulle säga något mer. Sedan sa jag det. Mitt system är färger. Han kollade på mig ännu mer intensivt och sade” färger” Jag hittade verkligen inte ord men sade efter en stund ”japp! röd, orange, gul och grön. DU vet regnbågen” Han tittade på mig och sa: ”okej kan du förklara lite mer” Jag minns att det var jätte ansträngande med att försöka förklara något som jag inte själv kunde sätta ord på. När man är utmattad och i det tillståndet som jag var i då. Så är känslan att man är på en plats fysiskt sett utan att vara där i huvudet och tankarna. Huvudet är mer som bomull och man tänker inte alls. Man går i en värld utan att vara närvarande. Man är lite svävande och omedveten om vad som egentligen sker. Men på något vis lyckades jag samla i hop mig själv och sade sedan:” jo… jag orkar oftast inte läsa en massa information. Det tar på min energi och det får mig, i sin tur ointresserad vilket gör att jag struntar i uppgifter och påminnelser. Då struntar jag i det och tar det sen någon gång.Anslut till Stripe för att använda det här blocket på din webbplats.Logga in