Våra val i livet och ett samtal från en arbetsdag.

Jag har börjat utbilda målgruppen lite smått. Mina samtal handlar om olika ämnen från gång till gång och dagsformen på individen är avgörande så klart. Dagens samtal handlade om avtal och brutna löften. Min klient kunde absolut inte koncentrera sig på något jobb-sökanden när tankarna ständigt låg och gnagde. Förtvivlat hade personen framför mig fastnat i någon sorts skuldbeläggande ekorrhjul. Där ältandet nästan blivit schemalagt av ren vana, att börja sin dag med att anklaga och skuldbelägga sig och andra. Vi pratade mycket om balansen mellan klientens inre sanning och de andras sanningar. Faktum är att saker inte går att göra ogjorda. Däremot har man alltid val och man har alltid rättigheter att göra förändringar i sitt liv. Min klient hade svårt att acceptera de förändringar som blivit till följd av familjemedlemmens tvära kast som kom som en blixt på en klarblå himmel. Det kanske är så, att vi vandrat på vägar som vi känner till, men att livet förändras och samma väg inte överensstämmer med den livssituation man nu befinner sig i. Den där balansgången med att följa sitt hjärta samtidigt som man känner att man behöver ta hänsyn till andra är ganska svår och ångestladdad. Men, det är faktiskt så att var och en, måste ha friheten att själv bestämma och besluta över sina egna val. Att vi inte kan ändra/förändra det val som inte längre stämmer överens med den inre sanningen i nuet. Livet är ju ganska skiftande med både positiva och negativa tankar, känslor och upplevelser. Det är just här det skulle ha varit så bra om man fick med redan vid födseln, någon sorts livskarta och kompass att navigera till. Men å andra sidan det kanske fyller något syfte här att förstå att vi inte kan ta ansvar för hur andra kommer reagera på våra val? Jag tänker där empati föds och det är genom jobbiga livssituationer med känslor och agerande inblandat.

Man kan inte bära andras beslut och reaktioner på sina axlar, för det ligger inte på oss att bära andra.

Jag tystnade en stund och tittade mot dörren och sedan på den jag pratade med. Att hålla blicken kvar hela tiden på min klient skapade bara en osäkerhet. Jag hade kommit på ett ganska bra knep faktisk. Så att deltagaren/klienten kände sig trygg.

Många NPF:are har känslorna utan på kroppen. Jag brukar säga så. Det är därför de kan gå från 0–100 och reagera på en handvändning. Klienten pratade utifrån om vad som hade utlöst situationen att hens sambo valt att lämna. Hur får man en person med NPF att förstå att även fast hen betett sig på ett mindre hedervärt sätt behöver hen be om ursäkt? Hen såg absolut inte sin egen del i det här och hakade upp sig på situationen på de ”fel ”sambon hade gjort. Ni förstår det blev inga jobb sökta och coachning ut mot arbete fungerade inte alls och har inte gjort det på nästan 2 månader. Men jag ser ändå små framsteg för varje vecka som går. Det härliga är att varje gång min deltagare ska gå vänder hen sig om och säger. Jag skulle behöva en dig hela tiden. När känslor och tankar blir så där jobbiga. Fuck vad jobbigt det är men glad är jag nu i alla fall. Nu ska jag dricka kaffe”

 Dagens tankevurpa till min klient och till den som har kört fast.

Är jag lycklig där jag är eller har jag bara nöjt mig?

 Vad vill jag i mitt hjärta verkligen göra/vara?

Känner jag mig levande eller existerar jag bara?

 Gör jag det som är sant för mig? Behöver jag be någon om ursäkt?

Står du i valet mellan två saker, två människor, två något – stanna upp och lyssna till ditt hjärta så kommer du veta vad du ska välja.

 Gäller valet två människor välj den andra, för hade du verkligen älskat den första hade du inte lämnat hjärtat öppet för den andra!

När vi placerar vårt egenansvar i någon annans händer, när vi förväntar oss att andra ska vara/göra något för oss – lägger vi själva möjligheten om att bli sårad i den handlingen. Vi kan aldrig förvänta oss något av någon annan. Eftersom andra inte är obligerade att följa vår väg och vilja. Så släpp dina eventuella tankar om andras reaktioner på dig och dina val.

/LR