Blandad text om utmattningsdepression och om att vänta på att orka leva igen. Gammal text från förr som lades ut 2020

Drivande vindar, ett intet av tomhet är det som håller mig sällskap. Befinner mig i skuggornas dal. En lång färd in i mitt inbördeskrig. En lång väg att vandra utan mål. Resor utan destination, bottenlösa vatten. Livet och meningen har suddats ut… skiljeväggar utan konturer. För närvarande, i denna tid och just nu tagen och betagen av en inre tomhet där ingenting längre spelar någon roll. Det är svårt att hitta kraft att ta sig ur. Det blev en hård kamp, för livet, min överlevnad, och för mig själv, som människa. Nätter, adderade till nätter, av ensamhet…Sammanräknade, summerade tårar, blev till salta hav, genom dygnets mörkaste timmar. Jag har letat efter det som ska ge min själ en uppgift och ett mål att fortsätta framåt.Det finns vilja kvar hos mig. Det finns ännu en vilja och en önskan om att få vara med och vara en del av det. Samtidigt har jag och jag fortsätter att försöka. Jag har räknat dagarna för någonstans i världen förlorade jag allt och livet rasade. Jag tog mig därifrån ifrån mina tvivel och började räkna och vänta. I 10 års tid har jag väntat på något som aldrig kommer. Jag har väntat på att få tid.

Tid för att andas för livet springer i från mig. Tid för att hinna vara och umgås. Tid för att orka umgås. Orka att inte känna mig så splittrad. Oavsett hur mycket jag kämpar och försöker…. för det gör jag verkligen. Jag är ingen bitter människa. Oavsett så blir jag alltid lurad och jag får alltid kämpa själv. Just det där att kämpa så mycket för att komma dit jag vill och sedan möta hinder i form av människor som medvetet förstör och saboterar för mig. Det utlöser depressioner. Det utlöser stress och misslyckanden. Det utlöser en känsla av att bara stå still. Den känslan omfamnar mig och världen just nu.

/ LR