Så här har jag fått ett högt KASAM

Autopilot kan du gå på i många års tid. Det är när du senare drabbas av något oväntat, häftigt, plötsligt och oförberett då kan det vara svårt att hålla fast vid livet. Om du gör det och på vilket sätt beror på ditt KASAM.

Jag kan inte säga att mitt liv har varit enkelt för det har det inte. Det började i en helt annan världsdel med helt andra förutsättningar. Långt ifrån många trygga hem och famnar som vi är vana vid. Det är en otrolig kontrast av annorlunda liv. Min mamma var en fattig burksamlare som fick erfara hur grym verkligheten var när jag var runt 3 års ålder. Jag har nu i efterhand förstått att hon tog sitt livs tyngsta beslutet någonsin 1981. Även fast ingen av oss visste någonting då om framtiden, så blev det ju ändå bra.

Även fast jag flyttade till en värld med värme och kärlek har jag mött många grymma och jobbiga sanningar om falska och elaka människor. Men jag har överlevt och jag har förstått att jag har ett otroligt högt KASAM.

Jag har många gånger funderat på det här med vad det är som bevarar psykisk hälsa och för mig har det varit den omgivning jag har haft omkring mig. Att jag har haft vuxna människor som har bjudit in mig i sina liv och där jag fick vara en del av dem och utvecklas. Där jag blev accepterad och omtyckt för den jag var. Jag brukar säga det. Jag är en samlare. Jag samlar på sanningar och jag samlar på positiva ord och händelser. Jag samlar också på bra människor. Jo det är faktiskt sant. När jag var liten. Jag har aldrig varit någons självklara val. Jo min mormor valde mig hundra gånger om. Hon var ju min bästa vän och den som genuint brydde sig om mig och gav mig kärlek. Min mamma här i Sverige, tja det är en lång historia och jag tänker inte gå in på det. Tack vare mormor och grannar som gav mig viktiga uppgifter så behöll jag min psykiska hälsa. För, jag var någon som betydde något. I tonåren hade jag vänner som kanske mer eller hade anledningar att vara kompis med mig. Jag lånade ut pengar, hade godis och gav ibland bort mina kläder. Hjälpte mina kompisar att vara barnvakt åt deras småsyskon. Men allt det där har i hemlighet gjort mig till någon, för någon annan. Jag förstod detta många år senare när en främling ropade mitt namn.

Att vara viktig för någon. Att vara någons förebild

Jag befann mig utanför en butik i en stad någonstans nära mig. Det visade sig att denna främling, var ett av barnen jag hade tagit hand om varje vecka när han var liten. Där och då kom han fram och konfronterade mig. Jag blev så klart ställd och fann inga ord. Sedan avslutade han med att säga.

”Det var väldigt elakt av dig att aldrig mer komma tillbaka för jag väntade på dig i många år. Förstod du aldrig att jag bara var 6 år och att du var min bästa vän? Men det är tack vare att du lekte med mig och sa att jag var duktig och betydde något. Det är dom orden som jag har hållit fast vid när jag förlorade tron på mig själv, när jag har fallit och självförtroendet fick sig en törn”

Då när jag lyssnade på honom kunde jag se den lilla brunhåriga pojken som jag alltid var barnvakt åt när hans mamma var på veckans roligaste nöje. Bingo eller dans i folketspark. Hennes värld var långt ifrån mina föräldrars värld. Jag var 13 år då och hade varit barnvakt i nästan 6 månader tid. Sedan tröttnade jag utan någon aning om hur mycket dessa barnvakts stunder präglat denna pojkes liv. Var barnvakt en sista gång utan något riktigt avslut. Det var inte min plan att bara sluta. Det blev bara så att saker kom i vägen. Hans bror frågade om jag kunde komma hem och hälsa på honom för han saknade mig så mycket. Jag gjorde inte det. För livet pockade på min uppmärksamhet från ett annat håll. Men denna främling lärde mig en viktig insikt är vi kliver in i människors liv kan vi få en otroligt betydande och viktig roll i någon annan människas värld. Jag har också haft sådana personer. Min mormor, tant Elsa, tant Britta och Elvis.

Elvis var en kille i min skola. Han heter inte så men jag kallar honom så. Vi har varit som hund och katt, men vi har också varit de som tog varandra i försvar i vått och torrt. Vi hade koll på varandra ,vad som än hände. Vi var nog varandras största anledningar till att vi gick till skolan. Vi var varandras trygghet. Jag minns den dagen Elvis började i min klass. Han skulle gå om 1:an. Han ville inte gå in och han grät. Han hade alltid ont i magen. Varje morgon gick jag och satte mig på trappan, även fast klockan ringt in. Elvis satt sig bredvid mig och där satt vi och tittade på varandra och lyssnade på fågelkvittret. Vi pratade lite ibland. Sedan när vi suttit där en stund frågade jag om vi skulle gå in och det gjorde vi.

Vi var varandras trygghet i skolan från 1 till 9: an. Oavsett om vi varit från varandra länge så känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Elvis kan utläsa när jag berättar något, hur vida jag gillar det eller inte. Lite hånande kan han skratta och retsamt säga något. Som ett exempel när vi inte hade träffats på 12 år. Han skulle hämta upp mig för vi skulle planera något. Jag satte mig i bilen och han frågade, hur min dag varit. Jag var arg och sa något om någon. Elvis tittade på och skrattade till och sa ”den där människan låter överförtjust i dig, wow!  bli inte kär nu bara, du har ju liksom sambo”

Fantastiskt tänkte jag, han kan läsa mig efter så många år ifrån varandra. När vi var små luvade han mig eller sparkade mig på smalbenet. Ingen fick vara dum mot mig, bara han. Jag fungerade nog likadant. Allting var ju så klart väldigt oskyldigt och retsamt. Men vi var varandras största anledningar till att hålla fast vid skolan och livet. Jag har alltid varit min egen och gjort det som föll mig in. Jag har aldrig behövt vara någon annan än den jag är. Jag har mött människor som försökt förändra mig men jag står alltid fast besluten om att få vara jag. Jag har till och med gått in i krig för att visa att jag står fast i min egen styrka om att få fortsätta vara jag. Om inte Elvis skulle ha existerat och de fina människor som varit en del av det positiva i mitt liv då hade jag säkerligen varit en människa utan resurser och motståndskraft.