Du säger att jag är den största kärleken som du mött. Just för att jag gör allt det där jag precis nämnde..

Innan denna text läses behöver du veta att denna text är utifrån dem samtal jag har. Av att stå i en situation med att kämpa för att andra ska vara nöjda. Viktigt att lyfta hur avstånd kan skapas när en i relationen bara ger och ger.

Den dagen när jag krossades och visste att jag skulle falla gjorde jag dig medveten om min värld av sorg. Just för att du förtjänade att veta det och att jag inte orkade besvara dina frågor. Jag ville egentligen inget annat än du skulle hålla om mig, men jag visste inte hur jag skulle få luft att andas mellan tårarna. Om du skulle höra mig snyfta och kippa efter luft hade du blivit rädd. Jag räddade dig från att sett mig krossad och totalt hjälplös. Jag hade behövt dina kramar även fast jag stötte bort dig så rädd för att du inte skulle älska mig längre om jag visade mig sårbar. Jag visade inte mina tårar just för att jag inte ville bli dömd och att du skulle se ner på mitt lidande

Jag undrade många gånger om du var medveten om att ledsamhet är en del av våra omständigheter.

I just denna stund kände jag att du inte visste hur du skulle bemöta mig och ta hand om mig. Jag kände mig så ensam och utelämnad. Ändå valde du att söka tröst hos någon annan fast det var jag som krossades. Jag kände mig bestraffad fler gånger om och jag föll återigen. När jag fick det bekräftat att jag verkligen inte är någon som är värd att älskas. Jag förösker finna mig själv och reparera mig från alla omständigheter och finna ett värde någonstans. Du och världen visade så tydligt att jag verkligen är ensam i min sorg. I min tystnad gömmer sig rädsla. Eftersom tårar får dig att reagera och döma mig. Inte på så vis att du frågar hur jag mår.

Du lämnar mig ensam att möta stormen och simma i havet ensam. Jag har funderat många nätter varför jag förtjänade ännu en bestraffning av dig. Jag litar inte på någon.

Du kommer alltid tillbaka jag vet det för jag är ju din trygghet, viskar du ibland när morgonen letar sig in. Jag är ju den som byggt upp dig och dina värderingar, ditt ideal av sambo, vän och mamma till dina barn. Den som lyfter dig ur dina inbördes krig i att få vara och hitta dig själv.

Den som får dig att lita instinktivt på din inneboende förmåga, den som får dig att le. Du säger att jag är den största kärleken du mött. Just för att jag gör allt det där jag precis nämnde.

Jag ler, jag ger dig min tid och kärlek och allt det där som aldrig nämndes.  Jag delade dina intressen så vi kunde mötas i samtal. Men jag insåg med tiden att du aldrig var intresserad av mig och mitt. Jag försöker ha med dig i samtal men du stöter bort det jag säger och visar så tydligt ditt ointresse. När jag säger att jag känner mig ensam och vill att vi möts i dem svårigheter jag upplever, avvisar du mina ord. Jag står här i ett kaos och vet inte vilken väg jag ska ta.

Jag  mår så dåligt även fast min vardag är en ekonomisk och familjär trygghet. Jag har världens finaste familj, men jag stagnerar. Det är så mycket av min personlighet som plockas isär och bryts ner, just för att jag behöver välja mellan trygghet, andras åsikter eller må bra själv och hitta människor som vill dela mina drömmar och hjälper mig att få utlopp över min kreativitet. Du har under så många år tagit i från mig hela min existens, med personlighet, personligt utrymme och varande. För du förstod inte tystnaden. Att tystnad som sådan ,succesivt blir avstånd och skapar skiljeväggar. Är detta ett värdigt liv för mig har jag frågat mig i åratal.

Oavsett hur du svek mig. Om det var genom att trösta dig hos någon annan, ta i från mig mitt personliga utrymme, aldrig se mig och lyssna på mig och behandla mina önskningar med intresse och respekt. Att avvisa mig när jag hade något jag ville dela med dig just för att jag såg dig som min bästa vän. Vad som än hände förlorades tilliten och varje gång detta hände så tog jag ett steg längre och längre ifrån dig.

Så länge mina sår inte är läkta, eller åtminstone inte känns igen. Kommer jag att fortsätta skydda mig mot världen. Och eftersom du är en del av världen måste jag skydda mig mot dig.

Lämna mig ifred jag trivs bäst ensam…

// Linda