Utmattningsdepression-Mitt inbördeskrig. Vägen tillbaka.

Utbrändhet, depression är när hela människan blir sjuk, både psykiskt, fysiskt och mentalt. När kropp, ande och själ förlorar sin existens. Vägen tillbaka var en process om tillit och att älska mig själv.

Jag var tvungen att lära mig att kanalisera mina känslor och tankar. Att sätta ord på min sorg och börda. Som liten var den gyllene pennan min bäste vän. Mitt sätt att bearbeta var att skriva och min plats att skriva av mig på, var uppe i en björk. Som vuxen glömdes min penna bort och jag höll allt inombords tills för några år sedan då hela min värld rasade och min livs glöd försvann. Senare när ökenvandringen var gjord med oändligt många timmar, dagar och månader inbunden i mig själv fick jag ett uppvaknande och en process av arbete påbörjades, inte för att ta mig tillbaka utan för att få kraft, acceptans och fortsätta åt en annan riktning.

Det blev så viktigt att stilla mitt sinne med tankar som for, promenader i min ensamhet under en stjärnklar himmel eller en gryende sommarmorgon med fågelkvitter som mitt enda sällskap. Att hitta det just min själ mådde bra av. Att hitta utrymme mellan tankar och känslor.

Min kropp var slut, och jag insåg att jag var tvungen att hitta ett sätt att få min vila, där inga måsten snurrade och där jag gav mina tårar utrymme.

Jag hade så otroligt mycket sorg inom mig. I min ensamhet kunde tårarna rinna och flöda. Jag sökte mig till ensamhetens trygga famn. Det  vara oftast i  min säng där min kropp tilläts att slappna av. Tårar som brände bakom ögonlocken, hjärtklappning blandat med enorm rädsla.

Att läka både fysiskt och mentalt krävde olika strategier. Min kropp var dränerad på energi. Att träna på gym gick inte, varje steg framåt krävde enorma ansträngningar för att orka lyfta mina fötter. Min räddning blev meditation och healing. Där hittade jag  mitt inre JAG.

EN FJÄDERLÄTT PÅMINNELSE OM VILLKOSLÖS KÄRLEK

Jag behövde lugn och styrka för att hitta mitt eget värde. Som viskningar i min ensamhet hörde jag  mitt inre tala till mig. “Var inte rädd älskade du. För du vet ditt värde som människa och du känner villkorslös kärlek till dig själv, du är älskad. Lita nu på att  det kommer bli bra, lugnet och styrkan kommer komma tillbaka till dig. Kom i håg att vara trygg i den känslan utan oro” 

Hur går jag vidare för att inte komma tillbaka?

Jag måste ha en väg som leder mig framåt och inte tillbaka. Jag var tvungen att göra förändringar i mitt liv för att komma vidare. Jag ville ju leva men inte på det viset som jag en gång levde.

Vilka förändringar och förhållningssätt behövde jag?

 Jag kunde inte fortsätta offra mig själv för att vara alla andra till lags, jag kunde inte tvinga mig längre att umgås med människor som fick mig att känna mig mindre värd och må dåligt. Jag kunde inte tvinga mig att fortsätta arbeta på ett arbete där jag vantrivdes, jag orkade inte ta allt ansvar över hela hemmet själv och för att mina barn misslyckades i skolan. Det var några delar som ingick i mitt förändringsarbete.

Att förstå att förändring var ett nödvändigt ont var nog det svåraste att acceptera. Att acceptera denna verklighet tillät mig att leva här och nu.

LIVET OCH TIDENS GÅNG FÖRÄNDRAR VÅRA VAL OCH SITUATIONER

Det är så viktigt att vi lär oss att avsluta stadier, kapitel och historier i våra liv som inte gagnar oss längre. Det är smärtsamt och jobbigt. Men allt har ändå en mening. Och det som du trodde och som du skrev under på, som överensstämde med din historia i förgångna tider. Har förändrats. Just för att livet är i konstant förändring och förnyelse.

Min utbrändhet gjorde så att jag förlorade mig själv, men den gjorde också så att jag hittade ett bättre jag. Ett mer balanserat JAG.

Om du befinner dig  i början av förändringen eller i något jobbigt, vill jag  påminna dig om att allt har en början men det har även ett slut och när acceptansen, insikten och förändringen är gjord så leder det till något mycket bättre.

// Linda

Related Articles

Responses

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *