Mina drömmar ger mig små äventyr och stora insikter som leder mig till personlig utveckling.

Jag drömde i natt och hörde för mitt inre viktiga ord som jag skulle ta med mig. Jag minns att jag där mellan dröm och vakenhet surfade på lätta vågor. Det var morgon och solen glittrade över de böljande vågorna på havet. Jag surfade verkligen och jag kände en sådan härlig känsla av lycka.

Jag var där i min dröm på stora äventyr och gjorde sådant jag aldrig tidigare gjort förut.

Upprepande många gånger hörde jag ekot… självreflektion och återvändsgränder. När jag senare i mitt vakna liv satt på sängkanten kunde jag inte på en gång riktigt minnas vad jag hade gjort i min dröm. Bara att jag hade en sådan euforisk känsla i hela kroppen som spratt av lycka och välmående. När jag gick mellan diskbänk och bord var det som att något bara viskade. Du behöver minnas något. Det tog en stund, innan jag hörde orden klart och tydligt. Jag gick länge och funderade på det tyst förmedlade orden: Återvändsgränder och självreflektion!?

Vad ville den där drömmen säga till mig? Jag såg talet 17 framför mig och det var faktiskt då jag förstod att drömmen återspeglade delar av mitt liv. Vid 17- års ålder hade jag tröttnat på att vara någon som jag verkligen inte var. Jag gjorde omfattande förändringar och korsade mina personliga gränser. Jag hade tagit det första steget och förflyttat mig några steg i rätt riktning. Jag hade verkligen fått stå upp för mig själv för att kunna genomföra förändringarna. Totalt tog denna resa mig nästan 13 år innan jag hittade mig själv. Resan omfattade både bostadsbyten, jobb byten, separationer, processa ensam vårdnad i rätten, ett antal resor och fighter med min familj ,skola och omgivning. I Stunden när jag väl stod inför de svåraste besluten i mitt liv kunde jag verkligen inte se något positivt med det som hände. Det är nu efteråt som jag kan se det positiva med allt som skedde. Jag har alltid varit ensam i mina strider utan något stöd. Jag har insett att människan här på jorden är väldigt ensam och förlikat mig med det. Om man väljer ensamheten finns det heller ingen som kan såra och göra illa en. Jag är inte ensam fysiskt. Utan mer känslomässig i hur jag mår och i mina tankar. Jag läste böcker. Studerade Sigmund Freuds och Fredrik Ljungs teorier. Jag gillar Ljung lär jag erkänna. Jag var så ofantligt trött på mitt liv som gick i samma snurror. Jag hamnade alltid i samma återvändsgränder. Det var vid 17- års ålder jag började förändringen. Jag hann också bli mamma där emellan. Jag började ta hand om mig själv även fast jag hade ett antal depressioner till och från. Mina inre dialoger har alltid varit min räddning att hitta och komma tillbaka till mig själv. Jag valde att utbilda mig och samtidigt ta rätt på en bunt brev som min gammelmormor skrivit. Jag fick reda på massor av hemligheter och historia. Sådant som hon tog med sig i graven. Jag fick så många svar på mina frågor och en förståelse över ,varför min mamma var som hon var.

På min resa till mig själv och mitt inre, började jag studera mina behov. Vilken jag var, vad jag gillade och vilka människor jag behövde omkring mig för att utvecklas.

Jag led av dålig självkänsla och mindervärdig komplex. Jag började studera mig på djupet och tog reda på vad det var för situationer som utlöste ångest och rädsla. Det inre barnet blev ett grundläggande arbete i min förändring. Det inre -barnet= Att komma i kontakt med de upplevelser och känslor som på olika sätt format självbilden, responsen från andra människor och föreställningarna om vad som är möjligt och inte möjligt för oss. Det kallas Inre-Barn arbete.

Så länge mina sår inte är läkta, eller åtminstone inte känns igen. Kommer jag att fortsätta skydda mig mot världen. Och eftersom du är en del av världen måste jag skydda mig mot dig.