Mamma -Det är väl nu jag behöver säga sådant jag aldrig sa?

Jag var till mamma i dag. Hon kommer få palliativ vård. Hon är 72 år.

Jag satte mig mitt emot henne, tog hennes händer och talade om att jag var där. Att jag är så ledsen att se henne så här och att jag inte vill att hon lider. Blicken var så tom och hennes andning väldigt rosslig. Det är inte mamma längre som jag tittar på, utan någonting som håller på att tyna bort. Blicken är själsslös.

Jag vet att du inte har sett mig gråta och jag kanske bara visar sorgtyngda glimtar? Jag berättade för dig om att jag gråter på natten. Det var som om du tyckte synd om mig jag fick en känsla av att du uppmärksammade vad jag sa. Jag berättade för dig att jag är så tacksam för allt du lärt mig och att du lärt mig att stå stark i livet mot den hårda världen. Du kämpade alltid för kvinnors rättigheter och för att få vara du. Jag tyckte många gånger att du var orättvis att du aldrig förstod mig. Men jag kan i efterhand säga att du har gjort mig till en stark kvinna som alltid slåss för rättvisan, talar om när något är fel och kan stå i min egen styrka även fast jag är den enda som kan stå för vad jag har sagt och gjort. För livet har lärt mig. Människor klagar och när de väl får chansen att yttra sig är dem tysta. Jag är aldrig tyst om något är fel. Jag kan inte stå tyst när andra far illa, folk ljuger eller vad det nu är. Du har gjort mig till en ärlig människa. Du mormor och Solveig. Det är jag tacksam för.

Jag vet inte hur medveten du är om det som händer och sker, om du hör vad jag säger. Jag sa att du var fin för dom hade kammat håret på dig och du hade en tröja med rosa motiv som jag aldrig sett att du har haft på dig förut. Även fast du inte kan titta på mig eller prata så kändes det som jag fick en reaktion. Jag vet att jag ha varit värdelös på att visa dig kärlek. Jag tror jag är lärd så. Men jag har bestämt mig för att visa dig min uppskattning nu så du vet att jag uppskattar dig och älskar dig.

Jag var värdelös på att visa det på dagar som var dina. Exempelvis din födelsedag eller morsdag. I stället ville jag göra något oväntat och gav dig små kort där jag skrev olika saker till dig och pappa. Hur mycket ni betyder för mig. På vanliga dagar som inte tillhörde någon. Det var inte särskilt ofta. Men det hände. Kanske gillade du det? Jag funderade i bilen om jag ska läsa för dig. Minns du?  När jag var liten läste du alltid. Draken med de röda ögonen och fem böckerna för mig. Jag har också ett alldeles särskilt minne. Det var när jag var liten och du fick influensa. Du blev jättesjuk. Jag trodde du skulle dö och blev så ledsen. Jag samlade tyg i jeans och sydde en liten väska till dig och valde ut knappar som var blankt mörkbruna. Jag fick hjälp av pappa. Sedan sade jag till pappa att jag ville göra en bok. Pappa åkte och köpte en skrivbok med hårt omslag. Jag skrev en berättelse till dig och ritade bilder till. Jag kokade te åt dig och gav dig väskan. Läste boken för dig. Alla mina berättelser handlade om flickor som gick vilse i skogen och hittade magiska världar och slott och hittade hem och kände sig omtyckta och älskade. Du gillade alla mina böcker och uppmuntrade mig till att fortsätta skriva. Jo du har alltid visat mig böckerna genom åren och jag har sagt. ”Snälla mamma, jag var liten då” Du envisades med att säga att det var så gulligt och fint gjort av mig. Du sade alltid att jag var kreativ och påhittigt. Det kanske jag var? För, om jag inte skrev egna sagor i mina böcker så skapade jag dansshower, mannekäng och spelade in sagoberättelser på kassettband eller skapade aktiviteter till grannbarnen till min bästa kompis. Även fast jag många gånger kände mig bortglömd av dig så fanns det en del som du var med mig i och stöttade mig i. Det behöver du veta.

// LR