Det som är naturligt är vackert och det berör.
Jag undrar varför människor blir så rädda när vi pratar om sårbarhet på djupet? Det där med att blotta sig själv och sitt innersta. Jag menar att, när vi går igenom kriser och vi går ur dem med en medvetenhet och en större tro på livet och att det kommer bli bra. Då blir vi nästan lite granskade och bedömda av omgivningen. Kanske tror människor att man har blivit lite tokig? och visst jag förstår att människor kan tänka så. Jag är inte religiös av mig.
Det är helt okej att människor som har hittat sitt sätt att leva utifrån det religiösa konceptet gör det. Om det får dem att må bra och så länge ingen far illa. Men! för mig så handlar den dimensionella kunskapen om att var och en kommer vara med om olika händelser i livet som kommer ge oss diverse känslor som gör att vi hamnar i olika tillstånd. Det är vanligt och inget konstigt. Och jag vill säga det här, att varje människa måste få tro på sina egna upplevelser och det dem får till sig.
Jag ogillar också när ideologer förespråkar de rätta vägarna och säger att deras teorier är det rätta och syftet är vad dem har fått till sig. Så klart har det fått en sanning i sina livserfarenheter om de genomgått tuffa perioder. Men varje människa har sina egna erfarenheter av sina upplevelser och vi har erfarit olika upplevelser. Därför är vi på helt olika plan när det gäller att vara medveten och förstå meningen med livet. Jag har lite svårt att förstå eller rättare sagt jag tror på det jag upplever och är med om. Det i min värld existerar för mig. Jag tänker också, att det vi gör mot oss själva och mot andra har sitt pris. Och jag tycker inte det är så svårt att förstå. Exempelvis: om jag skulle misshandla någon då kommer jag med all säkerhet att få dåligt rykte, jag skulle kanske få böter och i värsta fall fängelse.
Hur skulle jag må i detta? inte så bra. Hur jag sedan väljer att hantera och hitta sätt för att minska att vara destruktiv mot andra och mig själv. Det kanske jag under tidens gång blir medveten om i mitt inre. Jag är mer för människor som lyssnar på sitt inre och försöker förstå sig själva. Men jag har också sett att en del blir rädda för det. Just för att vårt samhälle tycker att vi ska visa oss starka för att anses som dugliga. Sunt förnuft har alltid värderats mer än känslor. De som är starka och som gömmer sina tårar och visar att de ej är sårbara är dem som oftast blir förebilder.
Jag tänkte ofta på det när jag var liten. Att det tydligen är bättre att visa sig stark och stå ut med att känna vissa känslor som är smärtsamma och må dåligt. Det värderas högre än att uttrycka vad som sker inom oss. Jag har alltid uttryckt mina känslor, kanske inte högt men för mig själv. Jag har alltid haft en gyllene penna som ett uttryck för min inre komplexa värd.
Vi kommer aldrig kunna fly från våra känslor. Smärta, glädje, svek, hat, lycka, frid, nåd, längtan, hopp, inspiration, kärlek, ensamhet och det motsatta. En del av det som är meningen med våra liv, är att lära oss att bemästra känslorna. Vi ska inte stå ut med det som gör oss illa och försätter oss i destruktiva tillstånd och miljöer. Vi ska lära oss att hantera känslorna, för när vi gör det kommer det att hjälpa oss att se livet utifrån andra perspektiv. Tänk dig en diamant med fasetter.
När vi har integrerat med våra känslor, lärt oss att agera i situationer som håller oss tillbaka. När vi har lärt oss respekten till oss själva och vårt självvärde. När vi hittat sätt att agera på som tar oss bort från destruktiva miljöer, beteenden och känslor. Det är då vi kan bli den där diamanten som vi på riktigt är. När vi har mött våra känslor, tagit oss ur destruktiva situationer och gå framåt i livet med stolthet över vad vi åstadkom. Det är då vi vet att vi har styrkan att förändra det vi behöver. Då kan vi möta situationer och människor med ödmjukhet, förståelse och det där genuina som saknas i vårt samhälle i dag. Och jag föredrar människor som accepterar sin sårbarhet, just för att det genuina är vackert.
// Linda R
Responses