Ge inte upp trots att det kom ett krävande föräldraskap i vägen.

Att vara mamma till barn som kräver lite för mycket kan ibland vara riktigt påfrestande.

När jag blev mamma så hade jag ett jobb som jag trivdes väldigt bra med. Jag körde lastbil tunga fordon och fysiskt krävande arbete såsom spad man och maskinist. Jag har alltid varit van att färdas runt vägen, vägen har alltid varit mitt element. Jag hittade hem när jag en dag började köra taxi, jag hämtade personer från punkt A och transporterade de till punkt B. Jag körde alla typer av persontransporter och jag tyckte det var jätteroligt och utvecklande. Ända till en dag när jag körde rakt in i väggen mentalt och jag fick min första utbrändhet. Jag börjar då studera på konstskola , jag är en väldigt kreativ person också. Jag gick 2 år och läkte min utbrändhet genom konsten. Men, därefter så ville jag tillbaka till vägen igen, men eftersom att människor skrämde mig lite nu. Så jag började utbilda mig som först maskinist och sen så blev det lastbilschaufför. Och när jag fick mitt första lastbils jobb på en grus bil med vagn då kände jag att jag riktigt hade kommit hem. Att ratta 24 meter och x antal ton tung bil efter väg och att få in bil och släp dit jag ville det gav mig en euforisk känsla.

Som chaufför på en grusbil var jag lite alltiallo..jag körde allt möjligt allt från maskiner till olika slags material på bil å släp som skulle till olika arbetsplatser där det utfördes olika grävjobb.

När jag sen blev mamma till mitt första barn så blev yrket lite satt åt sidan och kort därpå 11 månader senare blev jag mamma till mitt andra barn, så en lång tid som mamma ledig väntade mig och jag blev mer mamma än yrkeskvinna..

Det tärde det gjorde det, jag var van att vara fri och ha kontakten med människor igenom telefon. De som är förälder vet ju också att prata i telefon med barn i bakgrunden blir lite som att ha touretts syndrom

-Jadu vet..-NEJ GÖR INTE SÅ…-Ja, vad sa du, så roligt när ska vi ses…-NEJ, TYST..

Så ohållbart och man går helt in i rollen som förälder.

Att som jag också ha en flicka med autism/ adhd och stressreaktion och en pojk med svår Adhd/autism och Tourette syndrom gör att arbete är inte det man kan lägga fullt fokus på.

Jag som förälder ska då fungera som en sambandscentralen mellan olika instanser men även kunna vara en skarp problemlösare och vara så anpassningsbar för att kunna få allt att flyta i en vardag. Man är likt en 16 armad bläckfisk med 30 bollar i luften samtidigt…

Och genom att ingå i den typen av ”yrkesroll” som förälder är samtidigt väldigt påfrestande, utmanande och utmattande.

Men med rätt typ av kunskap och verktyg som jag nu både samlat på mig och den egna erfarenheten och erfarenheterna jag har som duktig flicka till utmattad kvinna .. så kommer man rätt långt. Jag ångrar inte en dag att jag blev mamma och klev ur hytten då och där för 11,5 år sedan.

Men jag har inte helt släppt yrket heller.. Jag har under perioder och en del månader när allt flutit på bra med andra instanser så som förskola och skola kunna hoppat in och ratta lite lastbil.

Jag tror att mina förväntningar att komma tillbaka i yrket har varit så stora så då har inte heller hoppet på att senare komma tillbaka svikit. Jag har hållit kurser så som YKB vid liv något som är nödvändigt att ha om man ska köra yrkesmässigtrafik, så enbart körkortet är inte det enda man behöver för att få framföra tung yrkesmässig trafik.

Något jag möter i min vardag är den fördomen att folk är lata och många med diagnoser är lata och inte har något driv. En fördom jag gärna vill förklara närmare och ska försöka göra.

Men ge inte upp alla föräldrar som känner att de fastnat som förälder till barn med diagnoser.. allt är fortfarande möjligt med rätt motivation.

//JRF