Självutvecklande perspektiv, ger kloka insikter och ger oss lugnet att hitta acceptansen.

Jag har ledsnat lite, för livet går i lite motvind nu. Det har varit för mycket en längre tid och saker händer lite för snabbt. Jag hinner inte med mina tankar, känns det som. Jag känner mig väldigt ledsen och ensam inombords. Jag tänkte på det hur viktigt det är att få prata att ha någon att prata med och att ha någon som vill lyssna på det man känner.

Det hände saker som jag inte alls var förberedd på här för några dagar sedan. Jag tycker att jag blev väldigt orättvist behandlad och otroligt otrevligt bemött. Hen som pratade var mycket upprörd och jag kände mig väldigt angripen. Jag sade då att jag förstod vad hen förmedlade och jag hörde vad hen sade. Jag ville också ge min syn på saken och förklarade varför det blivit så som det förhöll sig. Hela samtalet handlade om min äldste son. Han som många gånger kommer i konflikt med andra och är myndig för många år sedan. Det händer lite då och då, att jag måste gå in och försvara honom. Saken är att vi har också många andra ADHDA:re i samhället eller andra sorters människor med otroligt låg intelligenskvot eller diagnoser. Som inte heller förstår vad deras beteende ställer till med. Däremot så har dom en otroligt bra förmåga att lyfta fram hur utsatta dom har blivit och selektivt plocka ut godbitarna som är till deras egna fördelar vid konflikter. Sedan ska de ringa upp och ha en monolog där de frånskriver sig ansvaret genom att säga jag skiter väl i era jävla problem och bla bla bla.

Jag blir ganska arg och upprörd över människor som verkligen inte uppger sanningen. Jag pratar gärna och reder ut, men då ska även den som jag pratar med vara beredd på, att lyssna och tillsammans arbeta för en lösning. Då är det en dialog och ett aktivt lyssnande från båda sidor som är aktuellt.

Den dagen denna människa ringde och jag lyssnade. Försäkrade att det inte skulle upprepas något mer och ville ge en förklaring. Men, denna människa sa att hen inte var intresserad och fortsatte spotta ur sig ilska. Den dagen var alldeles fel att säga så till mig. Jag stod i ett verkligt hormonkrig. Ja ni vet när en kvinna har både PMS, HSP och alla de där hormonerna som gör en alldeles slut. Ringde till min sambo som inte hade tid för han jobbade. Alla dom där känslorna kom när jag kände mig väldigt oförberedd, angripen och attackerad. Dessutom att mina argument inte var värda att lyssna på slog ner mig. Det kom så väldigt plötsligt. Jag hade, nära till tårar och dom strömmade ner för kinderna när jag hade lagt på. Det där samtalet gjorde mig riktigt ledsen. Jag behövde någon att prata med och verkligen få berätta hur ledsen jag var. Någon som lyssnade och kunde hålla med om att det var ett väldigt dåligt bemötande. Helst av allt skulle jag vilja vara liten och sitta bredvid min mormor och bara gråta eller ringa till mamma och prata. Hon kom alltid över med blommor när jag var ledsen förr om åren. Det var innan hon blev sjuk. Nu vet hon ju inte längre vem jag är och hon bor ju inte hemma längre. Hon är ju i sin egen dementa värld. Min ledsamhet gick över till Ilska och jag hade god lust att ringa till sonen och tala om att jag var trött på att få skäll bara för att han envisades med massa saker. Jag hejdade mig för min son har problem med impulserna. Han skulle söka upp personen på en gång och börja tjafsa och sedan skulle bråk och olika personer blandas i och det skulle sluta med polisanmälningar osv. Jag har suttit många gånger och försvarat honom i olika konflikter. Processa honom ur olika saker. Nej något sådant kunde jag inte göra! Det kommer också göra att han blir av med jobbet, för då kommer denna konflikt ta upp hela hans tankeverksamhet och han skulle bli av med jobbet. I de trakterna vi bor i känner alla varandra.

Jag är glad över att min väninna ringde och hon känner min son väldigt väl. Hon pratade och lugnade ner mig. Det kändes bra. Nu så här några dagar senare kan jag se på situationen ur ett självutvecklande perspektiv.  Hen som ringde måste ha haft en mycket jobbig dag. De som jag ville säga för att markera att man inte gjorde så som hen gjort. De behoven finns inte längre. Hens sätt att vara och agera sade mer om hen och på så vis har hens kommentarer ingen kraft att inverka på mig och få mig i negativ riktning. Jag kan ha den här tankeprocessen eftersom jag har analyserat situationen, haft mina inre dialoger. De har gett mig viss förståelse för mig själv och mina reaktioner. Kloka insikter ger lugn och acceptans.

/LR

Påminn dig om det här i bland