Jag gillar lilla huset.

Jag har alltid älskat det tidlösa och det vackra. Jag blir lugn av det och lugn av ljuset. Jag tror att jag har hundra nyanser av vitt hemma. Människor som kommer hem och hälsar på mig gillar att komma hem till mig. Huset ser väldigt litet ut utvändigt och folk förvånas när de kommer in att det är större än vad det ser ut att vara. Jag har bott i detta fantastiska hus och älskat varenda millimeter av det. Jag kom på en tanke när jag var 24 år och gravid. Det tog inte många månader för tanken att bli verklighet. Min sambo hade sett det här huset och fastnat direkt för det och som vanligt i stora beslut är jag den som gör slag i saken. Det var många budgivare, men huset blev vårt. Ett av våra livsprojekt förutom barnen. Jag fyllde 25 år den hösten och när jag tittar upp i taket så ser jag märket från champagnekorken sitter där som ett minne och en påminnelse. Vi alla fanns och vi var samlade. Inga sjukdomar och död existerade då. Den hösten var så vacker med höströda äpplen som lyste i den låga solen. Jag gillar hösten, ett sätt för sommaren att göra sitt avslut.

Mitt lilla hus som jag verkligen har lagt ner mitt hjärta och min själ i. Den här hallen har jag målat om flera gånger, åtminstone tre gånger. Jag var ganska pysslig innan jag blev sjuk en tredje gång. Att inreda mitt hem har faktiskt varit något som räddat mitt liv i de tuffaste depressionerna. Jag har släpat hem gamla möbler som jag har målat och slipat. Grävt upp gården och hittat snygga kantstenar långt under marken. Om höstarna har jag krattat löven, plockat äpplen och gjort äppelpaj, eldat i kaminen, burit pellets och om vintrarna skottat gården. Men för några år sedan försvann lusten och glädjen. Jag har alltid varit själv i det jag gör. Det är så viktigt att hjälpa andra med sina husbyggen och lägenhets renoveringar. Min vän Staffan uttryckte det, att jag var väldigt ensam. Ensamhet i tvåsamhet, det är värre än att vara ensam. Det är nog väldigt vanligt.