Att återta kontrollen över sitt liv, att känna självkärlek är en viktig resurs.

Ännu en morgon med en kopp te i handen. Jag är av generationen som inte dricker kaffe. Åh i dag känner jag mig lite romantiskt lagd. Kanske är det för att jag är kär ? Jag pendlar mellan kärlek till någon sorts hatkärlek till mig själv. Det är liksom dessa hormoner som ställer till svängningarna rejält! Vanligtvis har jag en rejäl dosa självkärlek. Alltså utan att skämmas, så har jag självkänsla där jag vet mitt värde. Jag vet om min kapacitet. Jag är både verbal, viljestark och är duktig på att fokusera på den väg och den plan jag har framför mig. Jag är kompetent och har intelligens. Har kommit till en intellektuell mognad och vet vad jag vill. Det är så jag vill beskriva min självkärlek. Något annat fångar min uppmärksamhet. Där i sydost skymtar fortfarande aftonstjärnan. Jag gillar att gå under stjärnklar himmel. Stjärnorna är vackra att titta på och ger en märklig känsla av hemligheter och kraft. Dom är rymdstoft från tidernas begynnelse. Stjärnorna och världsalltet. Allt det som existerar i tid och rum. Tiden, före tidens början. Det låter mäktigt! Att gå i kylan under den stjärnklara himmelen har för mig en väldigt avslappnande effekt. Just för att jag går i tystnad långt bort från alla processer som påverkar mig på alla möjliga olika sätt. Under stjärnorna är jag långt ifrån alla krav och prestationer. Där påminns jag inte om negativa eller obehagliga upplevelser. Jag bara är och går där precis som den jag är. Jag och min väninna har pratat om stress och det som skapar stress. För det är så många som drabbas och blir sjuka. Det är så att stress har funnits i alla tider även hos djur. Lite stress behöver vi annars skulle vi nog bli alldeles passiva och exempelvis inte kunna försvara oss i olika situationer. Jag läste någonstans om att stress uppstår när det är för mycket. Förväntningar och upplevd verklighet. Det kan gälla t.ex. de förväntningar vi har på arbetslivet, på äktenskapet, på barnen, på våra arbetskamrater, på våra chefer och allt det där som jag glömde nämna. När jag på helgerna, träffat min släkt har jag uppmärksammat en del samtalsämnen. Många av dem handlar om prestige. Jag kan bli aningen irriterad och det är därför jag har fått sätta gränser för vilka jag umgås med. För en del människor är det väldigt viktigt att alltid tala om sin framgång, vara omtyckt, rentav älskad, och av alla; eller att omgivningen alltid skall bete sig enligt deras förväntningar; eller att livet alltid skall löpa lätt, smärtfritt, kontrollerbart. Dessa samtal leder till orimliga krav och förväntningar det ger mig ångest och jag undviker helst dessa människor. Det här med vad som orsakar stress. Alla dessa roller som vi har. Dessa har sin grund i rollkonflikter. Vi har nämligen inte en roll utan många. Vi är makar eller makor. Vi är föräldrar till våra barn. Vi är barn till våra föräldrar. Vi är bröder eller systrar. Vi är vänner. Vi är bekanta. Vi kan samtidigt vara chefer, arbetskamrater och underlydande. Vi tillhör olika föreningar. Vi tillhör kanske någon politisk sammanslutning. Vi spelar många roller samtidigt. Jag märkte det nu när mamma blev sjuk och jag var tvungen att vara där mer än vanligt och även vara hos pappa och hjälpa honom. Samtidigt har jag min tonåring som går i skolan och har diverse ångest och tvångssaker för sig. Min mellersta son behövde hjälp då de ska flytta till Helsingborg och sitt jobbplanerande. Min äldsta son ville att jag skulle umgås med honom och även mitt barnbarn. Jag är också tvungen att påminna honom och sätta igång saker åt honom för att han ska få saker gjorda. Det är svårt för andra att sätta sig in i hur andra människor har det. Då kräver det tid från en och på vis är det inte ovanligt att konflikter uppstår. Man känner sig otillräcklig och det skapar stress och dåligt samvete. Det finns mycket som utlöser stress. Vi har också olika känslighet och slitstyrka. När vi drabbas av utmattning och utmattningsdepression försvinner slitstyrkan succesivt. Det är svårt att hitta tillbaka och bli den man en gång var. Det är svårt att rehabiliteras från detta tillstånd. Något som har varit viktigt i mitt läkande har varit det sociala stödet som var en grundförutsättning. Någon som höll mig i handen. Som brydde sig om mig, bekräftade mig. Som gav mig uppskattning. Som hjälpte mig att orientera mig i omvärlden, tolkade den, uppmuntrade mig och lyssnade på mig och även gav mig vägledning i det praktiska. Jag kände mig riktigt omtyckt av den personen och det var guld värt för att hitta mig själv och återfå kontrollen över mitt liv igen.

/ Linda