Att se på sig själv och den man är

Det är svårt att bedöma sig själv, därför frågade jag alltid kollegor, grannar och bekanta hur de uppfattade mig. Just för att finna svar om vad som var bra med mig och vad som var mindre bra.

Mitt liv förändrades ganska drastiskt när jag blev mamma och jag fyllde då livet med det syftet att vara mamma och ta hand om mina barn. I ett senare skede i livet så har syftena förändrats succesivt i den, takt som tiden har sin gång.

Mina inre dialoger är en vana och det är så jag börjar mina mornar. Här inkluderar allt från samtal med mig själv, till att se på det jag har och vara tacksam för någonting varje dag. Det är inte särskilt märkvärdigt. Men att uppskatta det lilla är en konst i sig. I alla fall för dem som räknar med att livet ska servera dem underverk varje dag. Jag är ingen sådan person. Jag är enkel och fri och gör det som kommer till mig.

Jag har lärt mig att hantera situationer som får mig att må dåligt genom att undvika dem och där jag inte kan undvika dem har jag lärt mig att hantera dem. Jag har också iakttagit och studerat människan. Det är svårt för det finns så många olika sådana och det är verkligen mer än svårt. Jag dras till människor som är likasinnade. Jag gjorde mina val i den förändringsprocessen jag befann mig i. Valde att, där och då ta avstånd från det som en gång var viktigt och svek min gamla identitet för att hitta mig själv. Jag omprövade och uppdaterade mig själv. Det som också blir viktigt att berätta var att denna förändringsprocess kom inne från mig själv och var inte någon uppmaning från andra. Det var också det som var min motivation, att det var min egen önskan.

Dessa återvändsgränder som ständigt återkom till mitt liv för att påminna mig om att livet är nu och om jag befinner mig i en situation som jag inte trivs i. Är det dags att göra något. Jag kan inte förvänta mig att andra ska lösa mina problem. Jag var mycket väl medveten om det destruktiva och trasiga förhållande jag valde att kliva på några år tidigare. Det var ett tåg som varken tog mig på upptäcktsfärd eller fick mig att blomma som människa. Snarare bröt ner mig själv, mina insikter, drömmar och åstadkom en vilsenhetskänsla av att aldrig höra hemma någonstans. Acceptansen var den viktigaste nyckeln, för att bekräfta att situationen var just så jag hade vittnat om, att den var. När väl acceptansen fanns ställde jag mig frågan: vill du förändra livet och hur pass mycket vill jag det? Är jag beredd på att ta emot hjälp för att komma ur den här situationen? Svaret var stort JA !100 gånger om och det var så mina förändringar tog sin början. Det var där min medvetna resa började och jag är fortfarande på väg. För livet i sig är en egen resa bland många andra resor här på jorden.

/LR