Dialoger om tankar och hur vi ser på saker och ting stärker oss som människor och hjälper oss att hantera situationer.

Mina senaste veckor har jag tillbringat nära en döende människa. Min mamma som blev sjuk i sin demens när hon var 65 år. Jag förstod så mycket under dessa timmar av ovisshet huruvida döden skulle komma på besök då eller senare. Min äldsta son med ADHD var med mig hela tiden. Så otroligt uppskattande och fint. En viktig lärdom i hans utveckling av att förstå livet och uppskattningen.

Eftersom mina barn har brist på föreställningsförmåga visar jag dem verkligheten för att nå dem. Jag pratar aldrig till dem när jag förmedlar något. Dom är bara åskådare till andra som samtalet berör.

Mina dialoger som fördes som viskningar vid min mammas sida handlade om livet, om misstagen om konsekvenserna, sveken och om varför. Redan som 15- åring kände jag en viss skillnad mellan mig och den verkliga världen eftersom jag själv föredrar att leva mitt liv i en annorlunda form och livsstil. Mitt liv har aldrig kretsat kring materiella ting utan mer om frihet och kärlek. Frihet i den form att jag omges av den natur där mitt skapande och min kreativitet kan slå rot och flöda. Där jag kan göra och vara utifrån vad jag känner. Matrealism är för mig ett ytligt begrepp utan något som helst värde. Värdet ligger i mitt skapande, min kreativitet och min frihet. Mammas tankar handlade de sista åren, hon var medveten om, att samla på sig materiella ting och resor. Jag kan förstå att resor blir viktiga när man får ett kvitto på sin utmätta tid. Min mamma kunde säga ”Man skulle vara miljonär Linda då skulle vi” Jag vet att mammas önskan var att köpa mig en utbildning som kosmetolog och hudterapeut. Jag hade det intresset i många år men har alltid varit av den påhittiga sorten att det jag inte kan köpa kanske jag kan tillverka själv och så har det blivit så. Jag trivs inte i sammanhang där det är prestige, glitter, glamour, alkohol och uppmärksamhet måste vara det centrala för att existera. Oftast runt personer där prestigen hägrar, finns korruption och jag har så svårt för osanningar och att man gör andra människor illa. Jag ogillar kontroller och säger då ifrån. Tyvärr, vi människor som slåss för rättvisan och rätten till att vara oss själva blir ganska illa behandlade av omgivningen då. För att trösta mig i min ledsamhet, intalar jag mig att jag är en gammal själ. Jag har nog mött orättvisan många gånger förr. Det är bara att mina cellminnen minns även fast de ligger inbäddade i många tidigare inkanationer. För mig är det helt sant då jag har varit på återresa till tidigare liv genom regressionsterapi. För mig har denna terapiform fungerat riktigt bra. För jag söker något mer än bara fina ord och en bekräftelse på att jag borde sluta upp med ältande av gamla konflikter och minnen. Jag söker riktiga svar för i det kan jag finna förlåtelse över situationer som kanske var ett elakt handlande. Vi människor har ju en benägenhet att söka svar och jag har lärt mig att ett svar kommer.  När vet jag bara inte. Jag läste någonstans att i den 3-Dimensionella skapelsen vi lever i. Det inkluderar tid, rum, energi och materia. Med ett enklare namn. Tiden och världen vi lever i, då är tiden irrelevant.

När det gäller orättvisor och lögnaktiga människor så kommer det en dag när lögnerna tar slut eftersom lögner har ett utgångsdatum. Det håller inte över tid att ljuga och manipulera. Människor som sådde sin existens och sitt liv i lögner kommer bli medveten om konsekvenserna en dag. Hur medvetna om felen var deras eller om dem vägrar ta ansvar och skyller på någon annan, återstår att se i deras resonemang. Då är man enligt mig ,väldigt korkad och outvecklad och livet för den eller dem personerna kommer bli ganska hårt när sanningen en dag knackar på. Lite så tänker jag.

Jag tror att detta samtal var något som min son tog med sig. Det såg ut som han lyssnade och tänkte.

// LR