En kärleksfull attityd till sig själv.

Livets känsloregister för livet innehåller sorg och förluster på olika vis. Det behöver inte vara fysiska förluster som att någon dör för att sorg ska utlösas. Jag tänker på alla avsked och avslut som görs medvetet och omedvetet. Det förstnämnda gör ont. Jag undrar om min mamma och pappa någonsin pratade med mig om det? Jag tror inte det. Men just det där att släppa något som inte längre behövs i livet och som hindrar oss från vår fortsatta utveckling gör så ont. Det är så skrämmande med känslor som saknad och sorg för dem gör så ont. Det är så skrämmande med omfattande förändringar som vi inte vet om det kommer bli bra. Klarar jag detta ensam? Vi människor är livrädda för ensamhet. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Jag läser en bok som är uppbyggd på 7000 fallstudier om vad som händer med själen när vi dör. Enligt den boken så finns det liv i andra dimensioner och där lever vi själar med de själar som är på samma utvecklingsnivå som oss själva. Flummig eller? Saken  är att jag tror att det är därför vi går under som människor på jordelivet. Vi känner oss för ensamma, sätter oss i olika destruktiva situationer med olika beroenden osv. Jag menar det finns nog en logisk förklaring om man öppnar sinnet lite mer. I allafall situationer som måste avslutas verkar vara oundvikligt. Då återupprepar sig svårigheter man inte velat komma nära. Jag tror att det är få människor som kan tänka positivt i svåra situationer och få dem att se lovande ut. Men det är så skönt den dagen man befinner sig på det steget i processen av sin bearbetning. Det där när man går runt och helt plötsligt drabbas man av mental klarhet. När nya positiva tankar kommer och ideer och inspiration flödar. Man kan se på situationen på ett annat sätt. Att balansera ödmjukheten med toleransen inför andras begränsningar kan vara hårt att ta in. Jag vandrade på denna väg för inte allt för länge sedan. Det har varit en smärtsam resa att förstå att en annan människas ego har en önskan att utsätta andra för det han gjorde. Men på något vis har jag accepterat att respektera situationen. Detta har väl ändå lett mig till bra insikter. Stundvis har jag skrattat och tänkt vilken fin kunskap jag har fått. Jag har sått mina frön till en ny identitet där jag har bestämt mig för att utstråla styrka och vitalitet. Jag ska hitta mina sätt att använda min energi på.

Jag brukar säga det. Använd dig av dina mentala mappar. Alla positiva ord och komplimanger som vi fått genom livet. Lägg dem där och plocka upp dem när du behöver. Att förstå sin egen styrka att ägna sig åt självkärlek där man går in med öppet hjärta gör oss till livets skönhet. Jag menar det finns inget vackrare än sårbarhet, ärlighet och det genuina som skapas när man gått igenom sorgernas flod. Med det sagt ha en kärleksfull attityd till dig själv och livet.

// LR