Ge mig intravenös näring rakt in i själen, när min ork är slut. Ge mig inte någon lugnande medicin för att hålla ihop tankarna och mig.

Det finns inget som gör en människa så sjuk som att försumma sig själv.

Det är ett komplicerat arbete att förena arbetsliv, familj, kärleksliv, hem, vänner och fungerande rutiner. Kvar av en kämpande människa blir ruiner. Oftast svåra att bygga upp igen och komplicerade problem som en följd av detta. Som i sin tur också leder till ännu mer psykiskohälsa.

Det förändrade samhället ger den som drabbats ingen möjlighet till återhämtning, kräver också att människan behöver ha resurser för att organisera tiden på ett mer realistiskt sätt. Hur ska man någonsin komma dit om åtgärder som tillfälliga lösningar, som ibland gör en sjukare sätts in? Jag tänker på mediciner. Ja, dom kan vara bra. Men mediciner kan göra att en del håller ihop lite till så man kan acceptera och vara i sin värld av kaos och gå sönder ännu mer.

 Jag sökte något annat och universum hade en plan för mig och sände mig en helt annan lösning. Jag har läkt väldigt fint och jag jobbar, men jag behöver ha mycket på mitt sätt, alternativt att jag får möjlighet att hinna komma på lösningar om hur jag ska genomföra något och hur det blir bäst för mig. Jag måste ha möjlighet till den där tiden för att organisera mitt sinne.

Jag ogillar när människor uppmanar mig att göra saker som att sluta tänka så mycket eller släppa taget. Jag kanske inte ens är där!? Jag kanske inte vet hur jag ska göra för att göra det? Mitt mentala kanske inte orkar tänka lösningar och förändringar?

Jag vet att jag alltid har makten att välja mina tankar och styra mitt eget liv. Du behöver kanske veta att när en människa drabbats är den långt ifrån där du är. Det finns heller ingen ork att ta in ny information och uppmaningar.

Ge mig intravenös näring rakt in i själen. Placera mig i ett idylliskt paradis, kanske på en bergstopp ovanför världen. Jag kommer inte känna omedelbar lycka. Låt bara mina tankar om jag har några få sväva fritt, låt mig få vara och slippa engagera mig. Låt mig bara vara omedveten om alla problem bortom det som raserade mitt liv. Säg bara att du finns här om och när jag behöver. Ta mig ut på en promenad om och när jag orkar. En promenad i tystnad och i min takt utan några måsten på prestation.

Livet formar oss

Sa jag det? att jag har inte tagit in min post på 12 år. Det förtäljer ju i och för sig ,varför jag inte hade någon helförsäkring på bilen när jag krockade en sensommar kväll. Det kostar att vara i utmattning och sorg. Jag slutade med att ta in posten och öppna den , när livet inte längre hade någon mening. När mitt inbördeskrig tog fäste runt mig och min kropp.
Det finns så mycket som jag önskade. Men jag känner mig så vilsen i livet. Saker är inte längre självklara och ibland behöver jag påminna mig själv. Kanske är det här ett normalt tillstånd vid min ålder? Att aldrig ha någon ork, att inte vilja umgås, dra mig tillbaka och stänga in mig. Jag väntar på något som aldrig kommer. Jag drömmer om ensamhet, lugn och att dra mig tillbaka utan några krav och oro. Mitt liv är så förändrat eller har jag fastnat i en depression? Jag sitter fast mellan tid och rum. Ibland med sorgsna tankar och ibland med inga tankar alls. Jag känner mig stressad när jag ser på min familj. Jag ser att de har massor av förståelse för mig och mitt. Alla trevliga saker är så ansträngande. Jag vill så gärna hälsa på mina utflugna barn men alla moment före innan vi är där är så jobbiga och gör mig alldeles stressad. Som leder till en tomhetskänsla som i sin tur gör mig handlingsförlamad. Oftast blir jag sittande. Minuterna tickar på. Ibland har jag suttit i 8 timmar och bara stirrat ut i tomheten. För…vissa dagar tar tröttheten ett ofantligt grepp runt mitt liv. Det är så långt mellan tanke och handling. I det tysta kan jag läsa av ansiktsuttrycken, även fast min sambo är duktiga på att dölja det. Tanken har slagit mig många gånger. Jag är inte densamme , kanske tröttnar han på mig för att jag aldrig orkar något? Jag borde inte tänka så. För att familjen och jag är en del av civilisationens kärna. Den som får varje familjemedlem att känna en känsla av identitet. Utan varandra förlorar vi vår identitet. Det är väl starkare än något annat? Jag tröstar mig med det i alla fall när rädslan tar över. Jag har ägnat många dagar åt att utvärdera och värdera det som kallas livet. Som liten var mina utvärderingar och reflektioner mer ett tidsfördriv för att förstå mig på mänskligheten och dess existens. Jag har alltid varit en tänkare som samlat på sanningar. Med det sagt så handlar det bara om mina egna sanningar. Det tillhör min integritet, en sorts spirituell styrka som jag har och den som banat vägen för mig i livet. Inte under dom tunga stunderna som omfamnat livet….utan andra stunder. Oavsett om jag är i utmattning eller de dagar livet flyter på, så har jag alltid etablerat gränser för de personer som har försökt att stöpa om mig till någon annan än den jag är. Det är ganska hårt att vara människa, vi utsätts för mycket prövningar och även lidande. Men det är väl kanske så vi utvecklas till något bättre? Under alla dessa jobbiga tider kanske man lär sig något också? 

/LR