Från en arbetssökandes perspektiv och hur jag som coach stöttar upp.

När jag arbetar med människor är det viktigaste för mig att försöka förmedla det som stärker och inspirerar den jag möter. Det är skillnad på människor och människor. Jag arbetar med helheten med  att vägleda i att acceptera och älska sig själv mer, upptäcka, tro på och uttrycka våra unika egenskaper och förmågor. Jag arbetar annorlunda vill jag påstå. Jag stöttar i den form där mina deltagare får hjälp att se samband, mönster och kopplingar som gör att dem bättre kan förstå sig själva och sina val. Att förstå sin situation och sina processer. Det krävs ett helt annat upplägg för att nå en del personers tankeprocesser. Jag är helt säker ,då jag ser resultatet hos mina deltagare. När dem lämnar mig har de också fått tillgång till större inre lugn och klarhet. Saker är mer begripligt och på så vis känner de också en stabilitet och trygghet.

Denna blogg är en blandning av ett samtal med en deltagare, de erfarenheter jag har och mina egna tankar

Jag undrar hur vi ska lösa det här med psykisk ohälsa och sjukskrivningar? Människor som aldrig någonsin kommer ha en arbetskapacitet på 100 % igen. En av mina deltagare berättade för mig om saker som oroade hen. Hen hade fått ett brev på posten där arbetsförmedlingen skickat ut ett statistiskt beslutstöd som baserade sig på en datorberäkning för att se hur lång tid det tar att få ut en människa i arbete. Deltagaren var mycket upprörd och irriterad över detta och det här, var något som upptog hens energi. Energi som så att det väcker tankar av obehag och otillförlitlighet. Deltagaren påpekade att det inte går att ta med alla faktorer i beräkningen. Tankarna låg också på hur man reducerade människor till siffror.

 Man blir påmind om hur kontrollerad man är uttryckte deltagaren: ” För det är inget jag har valt att vara inskriven hos AF. Men är jag inte inskriven hos AF så har jag heller ingen rätt till hjälp från Försäkringskassan. Man står utan hjälp då!” Det hen just nämnde där och då är ett väldigt vanligt förekommande fenomen hade jag noterat i samtal med föräldrar till vuxna barn. Vad myndigheterna kan erbjuda för insats är ett lotteri. Får en handläggare en särskild uppfattning om dig som exempelvis mamma. Att du curlar eller lägger dig i för mycket är  sällan till den unge vuxnes fördel. Myndigheterna placeras våra unga vuxna i fel åtgärder och det är ju så med många av våra barn. De har svårt att se i ett nyanserat perspektiv. Det är svart eller vitt. Blir det fel från början så tappar dem förtroendet för myndigheterna och vi föräldrar blir dem som får ta den smällen.

Vi är tryggheten som kan deras ångest och vet hur dem fungerar. Många av de föräldrar som jag har kommit i kontakt med under årens gång. Har haft sina vuxna barn boende hos sig i flera år. Fått vända på varje krona. Hittat sina egna sätt utanför myndigheternas system. Priset för att ha kontroll över människor gör även föräldrar sjuka och gör så att staten förlorar skatteintäkter. Människor blir utanför systemet. Det bidrar också till klyftor för dessa personer umgås ju med dem som hittat systemet ”svartjobb”

Jag talade om för min deltagare att jag var väl medveten om problemen och frågade på vilket vis hen ville möta upp frustrationen. Vi kom överens om att fokusera på det som får hen att må bättre och det hen kan göra och ha inflytande över. Hen var under sina friska år mycket aktiv i olika grupper och föreningar där hen hade inflytande. Det är väl bara så man kan förändra världen? Det låg en poäng i det hen sade. Vi pratade om lösningar eftersom det tillhör ett special intresse som hen hade.

Vi pratade om ett bättre system som skulle vara bättre för de här människorna som befann sig i hens situation. Hen och jag pratade om mycket och vi sköt lite på arbetssökandet till två dagar senare. När hen lämnade mig var hen lugn och tyckte att samtalet var mycket givande och tankarna började komma i sin ordning.

Linda