Några begrepp som inte används så ofta och vi ska förklara sammanhanget så det blir begripligt för dig.

Jag har ett väldigt intressant arbete där jag möter många nya människor dagligen. Jag har alltid varit fascinerad av människans beteenden och mer eller mindre gjort mina självstudier. Mina första försökskaniner var faktiskt min mamma och pappa. Från 4 -års ålder var jag väldigt medveten om mammas olika gester, tonlägen och kroppsspråk när hon pratade till mig, men även andra. Jag studerade alla vuxna omkring mig mycket noggrant. Jag studerade även paren jag mötte på gatan och lade märke till alla detaljer. Jag bildade mig en uppfattning om individer och funderade redan då på hur dom trivdes tillsammans. Jag såg skillnader i parrelationer. De som hade förtroende, tillit och älskade varandra. Även de som bara var tillsammans för att det var så de valt just då. Jag upptäckte ganska tidigt det här med jämställdhet. Jag läste ofta människors blickar och det blicken förtäljde bakom individen. Som liten kunde jag tala om sådant som vuxna inte visste men som de blev medvetna om, något senare. Jag upptäckte väldigt tidigt människors olika personligheter och deras företeelser. I mitt arbete. Eftersom jag till vardags arbetar som coach och handledare. En av mina deltagare, hade som önskemål att prata om några särskilda ämnen när vi samtalade, på det individuella samtalet. Det var intressant och begreppen hade jag bara hört i förbifarten när jag hastigt sneglade på en tidning en gång i tiden. Deltagare förklarade begreppen, prokrastinering och socialt dribblande. Hen använde så klart helt andra ord eftersom särbegåvade högfungerande autister gärna använder sig av ett helt annat vokabulär. Om du däremot för ett samtal med en ADHD:are är det mer ovanligt med fackspråk och termer. Det kan vara vanligt med fula ord och slang och min teori till det är att många med ADHD har bristande vokabulär och att arbetsminnet är mycket sämre. Därför är det svårare att komma ihåg snygga ord och termer. Till de nya begreppen.

Prokrastinering är ett annat ord för uppskjutning. Det är normalt att vilja skjuta upp saker eftersom människor vill göra beteenden innan deadline det vill säga innan en konsekvens.

Forskning visar att en individ får en plötslig ökning av dopaminrelaterad njutning i hjärnans belöningssystem bara av att tänka på att göra det vi brukar göra.

Om dopaminbelöningen vi får av prokrastineringen blir en vana så kommer det alltid att kännas bättre att skjuta upp något än att göra det och det mönstret har inget att göra med själva uppgiften och allt att göra. Utan med kemikalierna i hjärna att göra.

Man kan faktiskt lura hjärnan genom andra belöningsformer. Exempelvis som att skapa listor och sedan när en uppgift är klar bocka av den eller grön markera den. Det får också dopaminnivåerna att öka i hjärnan. Det är därför hela min planering av hur mitt färgsystem ser ut är så viktigt. Jag bara älskar det! Jag ser så otroligt mycket fram emot att få ”grönmarkera” saker i min kalender. Jag njuter av att få kludda grönt i min kalender. Det ger mig en känsla av:  Olalaaa, jag är så bra och bra jobbat tjejen!!

Deltagaren förklarade, varför tydlighet var så viktigt för hen. Varför något aldrig blev gjort när det inte var konkret. Jo, just för att när det inte fanns något konkret var det så enkelt att glida in på företeelser som socialt dribblande. Att diska är inte särskilt roligt och här kom specialiteterna in. Deltagaren gillade skarpt att prata och analysera situationen. Istället för att direkt gå och diska, började hen diskutera och analysera diskningen och på så vis hade företeelsen socialt dribblande fötts och sysslan att gå och diska sköts upp.

Det där som hen precis förklarade kunde jag sätta in på en person som bor under samma tak som mig. Exempelvis de dagar jag säger till min sambo. ”Idag ska vi städa och det behöver dammsugas” Under tiden har jag satt i gång 5 olika projekt. Jag springer mellan hundpromenader, tvätta kläder, bädda rent sängen, handla mat och bakning. Min sambo har oftast inte kommit till skott med det han ska göra. Jag har några särskilda knep för att han ska uppmärksamma min irritation. Inte kasta porslin i kaklet. Jag stampar extra mycket i trappen samtidigt som jag säger ”oj vad jag jobbar och sliter” Då brukar det bli lite fart på honom. Oftast blir det fart på honom. Som att göra sysslor som att tvätta husvagnen, byta däck på bilen eller ta upp eller ner båten från sjön. För det visar sig tydligen vara jätteviktigt då! Efteråt kommer han hem och berättade om det otroliga jobbet med den där båten eller skitiga husvagnen. Det är en form av socialt dribblande. I sådana här lägen är det svårt att argumentera för att han inte hjälpt till. Smart! ?

/LR