Jämställdhet, utbrändhet och att behålla sin jobbidentitet.

Jag kom att tänka på jämställdhet eftersom jag deltog i ett dialogmöte där en aktör presenterade att hen jobbade med jämställdhetsfrågor. Jag har många gånger funderat över det där med Jämställdhet.

Själv är jag uppvuxen med en mamma som var feminist och alla samtal vid matbordet handlade om” kvinnor kan” och politiska frågor i alla dess former. Den 8 mars var en särskild dag eftersom min mamma, var med i S kvinnorna (Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund) och demonstrerade ofta om kvinnors rättigheter. Hon pratade om alla förberedelser och sådant vid frukostbordet. Jag satt där som tonåring och lyssnade med ett halvt öra medan jag drack min kopp med te och åt min smörgås. Jag blev lite anti mot dessa diskussioner.

Medan morsan hade problem med jämställdhet hade jag fullt upp med att hitta mig själv och min egen identitet. Men visst det var så klart viktiga frågor och jag har tänkt mer på dem nu i vuxen ålder. Dels för att jag på riktigt fått slagit mig fram för att få fortsätta vara jag. Jag uppmärksammade mycket tidigt ett mönster där jag såg att kvinnorna i släkten inte fått några utvecklingsmöjligheter och där varje helg bestod av hur männen pratade om sina framgångar i deras arbete. Pojkarna i släkten var de som lyftes upp medan tjejer inte var så viktiga. Men också för att jag blev mamma till 3 pojkar. Inte det enklaste när man har en pappa till dem som formats av en familj där kvinnan ska laga, mat pusta fönster och vara bäst på att sy gardiner och där man på fredagar lugnt kan sitta och slappna och självbekräfta sig med alla fina hushållssysslor man åstadkommit. Var det bara det som krävdes för att vara kvinna!? Rodda ett hem och ta hand om barn? Då var det inte särskilt svårt att vara kvinna. Precis som universum hört mina tankar det ögonblicket och sände mig ett katastrofalt hvt:e. Lades dessa vindar och stormar över mig och familjen i många års tid, som höll på att rasera och förgöra hela mig. Nu i efterhand när stormarna är över, barn är uppfostrade och ingen skola som man ska behöva ta strider med.

Kan jag se på ett annat vis. Jag kan många gånger fundera över varför jag fick vara ensam när vi var två. Jag har också förstått att det är många människor som har det så och jag vill inte sätta någon etikett eller adresslapp på att det är vi kvinnor som har det så. Nej, det är nog så i många förhållanden. Att en är mer passiv och kanske inte ser och förstår hur den andra sliter. Att den passive, inte förstår orsak och verkan. Jag vet att Sverige är bra på att lyfta jämställdhetsfrågor och ordna pappa dagar och lyfta fram kvinnorna. Men jag har många gånger funderat över hur man får den mer passive i förhållandet att ta ansvar? Jag tänker om man nu inte har förmågan att se orsak och verkan. Hur ska den passiva ta ansvar?

Min sambo var duktig på att vara pappa till våra barn. Allt sådant där som är kul fixade han till 250% att leka med våra barn att lära dem sport och få dem att prestera i det. Men resten då? Läxorna, maten, kläderna, städningen, inköpen, hundpromenader, gräsklippning, rensa gården och allt det där andra som kommer automatiskt i livet. Som man aldrig bett om, men måste göras. Visst han arbetade och drog in pengar, men det gjorde jag också. Men en stor skillnad här är att jag och min sambo, senare, kom överens om att jag skulle vara hemma med barnen just då. Inte för att jag som kvinna bäst tar hand om barn utan mer på vad som passade våra liv och personligheter och uthållighet just då. Nu i efterhand inser jag att det inte var någon särskild bra lösning. Jag hade behövt behålla min jobbidentitet och behöva lite tid från tankar med problem med barnen.

För ett jobb ger ändå en fristad från tankar över hemsituationen för en stund. Nu i samtal med föräldrar som är i samma situation i dag kan jag förespråka om. Att behålla sin jobbidentitet är viktigt. De kan då säga. ”Men barnet sticker från skolan eller ringer hela tiden” Jag brukar säga det, för det är väldigt enkelt att ge andra tips men inte lika enkelt att vägleda sig själv. Förbered ditt barn på ”jag jobbar måndagar till fredagar” Om du får det jobbigt i skolan så har du dom här alternativen, vilket blir bäst för dig? Hur vill du göra? Jag kommer inte kunna svara i telefon när jag jobbar därför behöver vi ha en plan i hur du kan göra så det känns bra för dig.

För att man planerar, har en tydlighet och vill kunna behålla ett vanligt liv älskar man inte sina barn mindre. Man försöker bara hitta en balansgång i att få livet att fungera. Jag har varit med om när jag flaggat för min egen tid så har jag fått kommentaren. ”Men jag älskar i alla fall mina barn” Jag har väl förstått att denna kommentar som man fällt till mig. Har med personens egen känsla av att känna sig otillräcklig och inte veta hur man ska prioritera. Jag har bitit mig i läppen då och tänkt. Ja men, visst och så gör även jag. Det som är skillnaden är att jag även älskar mig själv och har lärt mig sätta sunda gränser som även kommer lära mina barn ett eget ansvar i slutändan. Att lära barn eget ansvar är att lära dem att ha resurser inför det vuxna livet som kommer. Detta är bara tysta tankar inom mig själv. Inget som jag säger.

/LR